å fossil har väckt så mycket förundran som det välbevarade kraniekalotten från Ceprano i Italien, daterat till omkring 710 000 år före nutid. Fyndet tillskrevs först Homo erectus, men har under senare år omtolkats flera gånger, och idag betraktar många forskare det som en tidig variant av Homo heidelbergensis – eller som en övergångsform mellan Homo ergaster och H. heidelbergensis.

Det som gör Cepranomannen särskilt intressant i ljuset av den östafrikanska flaskhalsen är hans förhållandevis höga hjärnvolym. Uppskattningar baserade på kraniets volym indikerar mellan 1200 och 1250 cm³, vilket överträffar den typiska volymen hos både Homo erectus och även vissa senare former som Homo rhodesiensis.

Här bör vi ställa frågan: var Cepranomannen ett resultat av de evolutionära tryck som flaskhalsen skapade? Eller var han kanske ett exempel på en separat utvecklingslinje som överlevde tack vare sin placering i södra Europa, där ett mildare klimat och mer stabila ekologiska nischer möjliggjorde kulturell och biologisk utveckling under en tid när delar av Afrika blev obeboeliga?

Det är också värt att notera att Cepranomannens drag kombinerar primitiva och avancerade kännetecken. Den långa låga hjässan och de kraftiga ögonbrynsbågarna minner om Homo ergaster eller erectus, men den större hjärnvolymen och vissa detaljer i kraniets bas antyder en position på gränsen till den moderna människans utvecklingslinje.

Om vi tolkar Cepranomannen som ett uttryck för en särskilt livskraftig population som utvecklats i Europa efter att ha brutit sig loss från det afrikanska ursprunget, får han också en symbolisk roll i berättelsen om människans återkomst till Afrika. Det är då inte orimligt att föreställa sig att det var individer med liknande morfologi och kognitiva resurser som, flera hundra tusen år senare, återvände till Maghreb och påverkade de överlevande där. Fynden i grottan Jebel Irhoud pekar i din riktningen.

Anpassning i exil

De heidelbergensare som slog sig ner i Europa under pleistocen kom till en kontinent vars klimat inte tillät biologisk nakenhet. Redan om hösten krävdes skydd, och vintern blev ett existentiellt hot. Att lära sig överleva i Europa innebar att uppfinna det mänskliga. För första gången i evolutionen krävdes kläder. Det räckte inte längre att uthärda kylan – man måste bekämpa den aktivt.

Vi vet idag att heidelbergensarna började klä sig i pälsskinn, som de knöt eller spände kring kroppen. Arkeologin har inte bevarat själva plaggen, men lämningar av djurhudar, verktyg för skrapning, och köldens absoluta villkor säger oss att detta var en nödvändig teknologisk uppfinning. Utmed Medelhavets norra kust kunde man klara sig lättklädd sommartid – men även där krävdes skydd under vintern.

Samtidigt utvecklades byggnadskonst i enkel skala. Fynd från platser som Terra Amata i södra Frankrike visar rester av hyddor, sammanfogade med kvistar och täckta med djurhudar. Där inne brann elden. För första gången i mänsklighetens historia blev eld inte bara matlagning – utan arkitektur. Den värmde, skyddade, förlängde dagen och samlade gruppen. I elden föddes kanske också det första berättandet.

Det är därför berättigat att säga: Afrika nästan dödade människan i hennes utveckling – Europa frigjorde hennes talanger.

Det var inte längre kroppen som räddade henne, utan förmågan att förändra världen. Där, i päls, hydda och eld, föds embryot till Homo sapiens – men ännu i gestalt av Homo heidelbergensis.

v ideologiska skäl kallar israeliska arkeologer Homo heidelbergensis för Homo erectus – under andra världskriget såg staden Heidelberg till att alla dess judar fördes till förintelseläger. Israelerna får ursäkta med de Homo heidelbergensis som levde i Levanten under perioden för 700 000 till 150 000 år sedan hade ingenting med nazismen att göra. I början var de kraftiga som heidelbergensarna var på andra håll och jagade elefanter. De behövde elefantfettet till sin växande hjärna, en företeelse som troligen hade att göra med att deras språk utvecklades och ordförrådet blev allt större.

Men sedan för omkring 400 000 år sedan hade de levantinska heidelbergensarna fällt alla elefanter i den smala landsresan mellan Medelhavet och öknen. De måste lägga om sin jakt till på mellanstora djur som antiloper och hästar. Det krävde större snabbhet och ökad rörlighet av dem. Denna jakt medförde att kraftiga kroppar stegvis blev slankare och de blev alltmer lika moderna människor, alltså Homo sapiens. Denna utveckling har ingående studerats av fyra framstående ísraeliska arkeologer med Mki Ben-Doren från universitet i Tel Aviv som ledande namn (Ben-Dor et al 2011).

Men under den tid som förvandlingen pågick tycks klimatet ha försämrat. Borrkärnor från Antarktis visar att för cirka 380 000 år sedan började joprden klimat trappstegsvis sjunka för att nå botten för cirka 330 000 år tillbaka. Då skulle jordens medeltemperatur ha sjunkit till -8 grader. Sedan kom en plötslig, värmeperiod för 320 000 år. Jordens genomsmittliga temperatur nådde hela 2 plusgrader. Men den interglacialen var mycket bort. Den varade i bara 1000 år! Sedan började temperaturen åter falla mot ett nytt glacialt maximum. (The Earth's climate during the past 400,000 years. http://planetforlife.com/gwarm/glob400000.html)

Det skulle ha varit i samband maximumet för 330 000 år sedan som de förändrade heidelbergensarna bröt upp och lämnade från Levanten, som blivit outhördligt kallt och torrt. Landet stod sedan tomt tills neaderthalarna flyttade in. Men vart flyttade de sena heidelbergensarna?

ör omkring 330 000 år sedan inträffade något avgörande. I samband med ett glacialt maximum vid just denna tidpunkt tvingades populationer från Europa och Levanten återvända till Afrika. Där mötte någon av de återvändande populationerna de sista afrikanska heidelbergensarna – en restpopulation som trots flaskhalsen överlevt i de mest motståndskraftiga miljöerna.

I dagens kunskapsläge är det troliga att de europeiska heidelbergarna från Spanien tog sig till Maghreb, Nordafrika. Efterhand kom de att föredra den marokanska Atlantkusten med sina regelbundna lågtryck från Atlanten. De europeiska heidelbergernsarna kom iförda pälskläder. Fynd i marockanska grottor tyder på att denna trdition att införa sig pälskläder levde länge och utvecklades så att vissa pälsverk gav status, andra inte. Därtill tycks hårlusen krypt ner i pälsverkens veck och blivit klädlus just i Marocko.

Bland fynden som Hublin gjorde i Jebel Irhoud fanns preparerade kärnor. Det innebär att stenens kärna bearbetas i förväg för att möjliggöra kontrollerad avslagning av verktyg. Dess förberedda kärnor var de första fynden i sitt slag i Afrika.

Om tekniken med preparerade kärnor kom från Europa med utvandrare därifrån kan den ha spridits vid Sahara till Levanten. Enligt en översikt i The Nature of Nubian av Hallinan m.fl. (2022) är Nubian Levallois-teknologi, oftast kallad Nubian 1, inte begränsad till Nubien, utan förekommer i Nordafrika, Levanten och Arabien. Det handlar om en specifik metod för att forma kärnor till spetsar, där plattformen och slagytan förbereds på ett särskilt sätt.

I en annan genomgång, The Complex Taxonomy of 'Nubian' in Context (Hallinan & Marks, 2023), framhålls att Nubian 1 och 2 är tekniska varianter inom samma reduktionsstrategi, och att liknande kärnor har hittats på flera platser i Levanten. Detta tyder på att det finns direkta teknologiska paralleller mellan fynd i Nubien och vissa mellanpaleolitiska assemblage i Levanten.

En tredje källa, A Synthesis and Critical Inventory of Nubian Cores (Hallinan, 2024), listar över 150 platser med rapporterade Nubian-kärnor och visar att flera av dessa ligger i Levanten, särskilt i södra Israel och Jordanien. Där uppvisar kärnorna samma karakteristiska asymmetriska form och spetsproduktion som i Nubian 1.

Det är i detta möte som Homo sapiens kan ha formats. Moderna genetiska modeller tyder på att Homo sapiens inte uppstod i en punktformig explosion, utan snarare genom en hybridisering av två linjer: en som stannat i Afrika, en som utvecklats i Levanten. När de sammanstrålade förenades skilda erfarenheter, tekniker och genetiska särdrag. Resultatet blev en ny människotyp – smalare, snabbare, med en förändrad skallform och ett växande symboliskt tänkande.

Detta scenario – en återförening mellan skilda grenar av Homo heidelbergensis – förklarar både de regionala variationer vi ser i fossilmaterialet och den genetiska bredd som moderna människor bär på. Det förklarar också varför Homo sapiens uppstod inte ur isolering, utan genom kontakt.

Detta är den nya panafrikanska teorin.