nder de senaste decennierna har språket ofta beskrivits som ett resultat av ett plötsligt kognitivt språng hos den moderna människan. Men om vi i stället betraktar språket som en lång biologisk och social process – ett växande samspel mellan handling, rytm och mening – måste början sökas mycket tidigare. Den mest troliga kandidaten är Homo erectus, vars historia sträcker sig över nästan två miljoner år och vars samhällen krävde samarbete på en nivå som ingen annan art tidigare uppnått.

Språkets rötter i handling och rytm

Hos dagens Campbellmarkattor har forskare funnit en uppsättning läten som inte beskriver saker, utan händelser. Ett varningsrop betyder inte ”örnen”, utan ”fara ovanifrån”. Ett annat betyder inte ”lejon”, utan ”fara på marken”. De olika ljuden anger alltså aspekten av faran, inte dess orsak. Schimpansernas kommunikation, som Jane Goodall noggrant dokumenterat, följer samma princip: korta, situationsbundna signaler där rytm, ton och kroppsställning är lika viktiga som själva ljudet.

Detta är sannolikt språkets förhistoria. Hos Homo erectus utvecklades dessa system vidare till vad man kan kalla aspektbeskrivande språk: ett sätt att tala där varje tecken uttryckte en relation i rörelse, inte ett ting.

Aspektbeskrivande språk

I ett aspektbeskrivande språk finns inga substantiv i vår mening, inga abstrakta ord och inga personliga pronomen. Det som uttrycks är det som händer, inte vem som gör det. Det tidiga språket följde handlingens rytm: rörelse – reaktion – följd. Gester, ljud och rörelsemönster blev bärande delar av kommunikationen.

När en jägare kastade ett spjut kunde en ljudsekvens, ett rytmiskt läte eller en upprepning markera riktning, hastighet, framgång eller fara. Språk och teknik växte därmed ur samma källa: förmågan att uppfatta och återge sekvenser av händelser.

Homo erectus och det sociala rummet

Homo erectus levde i grupper där samarbete och turordning var livsnödvändiga. Elden måste hållas vid liv, byten styckas och verktyg överlämnas. Allt detta krävde tecken som styrde samspelet. Dessa tecken var inte namn, utan situationskoder.

Vi kan föreställa oss en triadisk ordning: den som handlar – den som påverkas – skeendet mellan dem.

Men här fanns ännu ingen medveten uppdelning i jag och du. Homo erectus stod inte utanför händelsen och betraktade den, utan var en del av den. Därför talade de troligen om sig själva och andra i tredje person, i former som vi skulle uppfatta som ”hanX” eller ”honX” – ett sätt att markera roller i rörelsen snarare än personer i samtal.

När de sade ”hanX ger” betydde det inte nödvändigtvis att någon gav något till en annan, utan att en överföring pågick – en handling i gång, inte ett avslutat skeende. Det var alltså världen som talade genom dem, inte de genom världen.

Lévy-Bruhl och det förbundna tänkandet

Den franske filosofen och antropologen Lucien Lévy-Bruhl menade att de tidiga folkens språk var aspektbeskrivande, inte reflekterande. Människan upplevde inte sig själv som avskild från omgivningen. Orden speglade aspekter av världen, inte inre tillstånd. Detta passar väl in på Homo erectus, som ännu inte utvecklat den grammatiska dualismen mellan subjekt och objekt.

I detta tidiga språk fanns ingen distans mellan tanke och handling. En gest eller ett ljud var meningen. När elden flammade upp kunde ett rytmiskt rop betyda både ”se” och ”akta”. När ett byte närmade sig kunde ett kort läte varna hela gruppen utan att ange vem som ropade.

et är först med Homo sapiens sapiens – den moderna människan – som språkets struktur börjar hårdna till grammatik. När människan börjar reflektera över sitt eget handlande uppstår behovet av ord som ”jag”, ”du” och ”vi”. Språket blir då ett redskap för att beskriva världen utifrån ett medvetet centrum, inte bara för att agera i den.

Men grunden – den aspektuella logiken – lever kvar. Vi hör den ännu i våra språk, i former som ”gå!”, ”kom!”, ”akta!”, ”titta!” – rester av ett språk som en gång var hela vårt sätt att vara i världen.

Anpassad till en annan värld

Homo erectus språk var alltså varken primitivt eller enkelt. Det var anpassat till en värld där mening uppstod i gemensamma handlingar. Det bestod av ljud, rytmer och gester som beskrev aspekter av verkligheten. Det saknade pronomen, men uttryckte relationer. Det saknade grammatik, men följde handlingens rytm.

Att förstå detta språk kräver att vi upphör att tolka det som ett steg mot vårt eget, och i stället ser det som en fulländad form i sin egen tid – ett språk där världen själv talade genom människans röst.

Språkets stora reform

Det aspektbeskrivande idiom som utvecklades hos Homo erectus levde vidare hos både Homo heidelbergensis och Homo denisovans. De delade samma grundläggande sätt att tala om världen som händelse, inte som abstraktion. Deras språk var effektivt i sin tid, men långsamt förändrande: det följde naturens rytm och levde i jämvikt med omgivningen.

När den moderna människan – Homo sapiens sapiens – växte fram, skedde däremot en genomgripande språkreform. Det gamla aspektuella systemet omvandlades till ett språk med ett helt nytt register:

Allmänord för tid, plats och mängd,

Pronomen som gjorde individen synlig i talet,

Funktionsord som knöt samman skeenden till längre tankekedjor

Detta gjorde språket snabbare, mer flexibelt och oändligt mycket mer produktivt. Språket blev inte längre bara ett redskap för att leva, utan för att tänka, planera och skapa. Det blev hela världens språk – ett system med inbyggd kapacitet till ständig förändring.

Den moderna människans språk kunde växa med varje erfarenhet, överföra komplexa idéer och därmed bära kulturer som utvecklades långt snabbare än den biologiska evolutionen. Det gamla världsbundna idiomet upplöstes, men dess rytm lever kvar djupt i oss: i våra imperativ, i våra rop, i alla ord som fortfarande pekar mot rörelse, handling och närvaro.

Den artikel ingår i ett block av paleosociologisk karaktär.
Till nästa artikel om Kroppskonstens tradition
Till föregående artikel om hur heidelbergensarna årtervände till Afrika.
Till Historiemenyn.