arjang satt i sitt hus i vildjägarnas by i Vilda bergen på planeten Nyrna och skrev sin rapport från det omtumlande besöket i Zhyldar'vass-dalen. Han skrev rapporten som vilken geologisk rapport som helst. När ha fått den färdig tog han sig en paus. När han återvände till datorn beslöt att att skriva ett tillägg, men det gjorde han hemligt och osynligt.

Hans hand skakade när han förseglade kuvertet. Inne i det låg inte bara en geologisk rapport, utan en varning i form av det osynliga tillägget. Han hade beskrivit Zhyldar'vass–dalen som andades, dalen som visade sig bara för dem som verkligen såg. Det var i tillägget han nämnde det farligaste: att dalen inte var en plats. Den var en väktare.

Han skickade rapporten till sina kolleger på Kontoret för bergsbevakning i Ringeriket eftersom Zhyldar'vass-dalen låg inom dess räjong. Chefen för Kontoret läste rapporten och arkiverade den sedan utan att upptäcka det hemliga tillägget.

Efter en tvekan hade Rarjang också sänt en kopia till sitt lärosäte, den geologiska institutionen vid universitet i Ninán i södra delen av kejsardömet Nyrna. Där läste man rapporten och upptäckte tillägget. Det väckte uppmärksamhet. Professorerna visade varandra kartan, där dalen inte fanns, och viskade om ”omöjliga mineraler” och ”levande strukturer”. Uppståndelsen gjorde att rapporten med tillägget ofrånkomligen läckte ut.

Inom en vecka låg rapporten på direktör Virjongs mahognybord. Han var chef för Järnbolaget, en av företagen som förädlade järnmalmen från gruvorna i norra delen av Vilda bergen. Virjong log när han läste om de ”glödande malmerna” och den ”pratande stugan”. För honom var det inte en upptäckt. Det var en inbjudan.

Han mejlade till kejsaren med en anhållan om audiens. Nästan omgående fick han en bekräftelse på att han var välkommen. Samma kväll, varm och solig, tog han expresståget till huvudstaden Nyrna i norr. Det var ett lyxigt tåg. Han hade en stor kupé med fåtöljer, ett bord samt en säng diskret i bakgrunden bakom ett förhänge. Kupén hade en egen betjänt som bjöd direktör Virjong på en kvällsmacka och en öl, vilket han lät sig väl smaka. Därefter såg han lite på TV och så var det dags att gå i säng.

Han vaknade när tåget hade saktat farten där det gick som Nyrnas förstäder. Betjänten serverade frukost med kaffe och tilltugg. När tåget väl kommit till huvudstationen steg direkt Virjong av det utvilad och uppiggad av frukosten. Men han fick en chock. Han hade stigit på tåget i det soliga och varma Ninán. Men när han anlände till Nyrna snöade det. Lättad fann han en taxi, som tog honom till det kejserliga palatset.

ejsare Sirjong I hade flera arbetsrum i det gamla kejserliga palatset beroende på vad han arbetade med. När direktör Virjong visades in jobbade kejsaren i vad som en gång varit den stora audienssalen. Där hade kejsaren flera skrivbord, alla med stora datorskärmar, och hans fyra sekreterare med var sitt arbetsbord. Det fanns också en sittgrupp mitt i salen där man kunde avslappnat sitta och prata.

Det var till sittgruppen som direktör Virjong lotsades. Han satt ner och hann lägga märke till att det snöade utanför de stora fönstren i denna sal. Så kom kejsaren. Han frågade om det fick vara kaffe och när Virjong nickade var två betjänter genast framme och dukade ett kaffebord framför soffan. Medan de drack kaffe undrade kejsaren hur det var i Ninán. På hans frågor förstod Virjong att kejsaren kände väl till förhållandena i hans stad.

När kaffet var drucket frågade kejsaren om Virjongs ärende. Denne överräckte en kopia av Rarjongs rapport med dess osynliga tillägg. Den gråhårige kejsaren verkade att bläddra igenom den. Sedan lade han den på bordet framför dem.

”Det var verkligen en intressant läsning.” sade kejsaren. ”Tack för att du förmedlade rapporten till mig. Men vad vill du att jag ska göra?”

”Att kejsaren ger mig tillstånd att starta en druvdrift i dalen,” svarade Virjong.

”Är det det du vill,” sade kejsaren förvånat. ”Du frågar fel person. Dalen ligger i Blå bergen som tillhör Ringeriket. Du ska fråga Blå bergens guvernör eller Ringerikets president.”

”Men dalen ligger vad det verkar på gränsen till kejsardömet och kejsaren kan räkna den som en del av Ers majestäts många land,” invände Virjong.

Innan kejsaren hann svara kom dennes chefsrådgivare, artifexen Gralak, fram till det galaktiska imperiets överhuvud. Gralak var en robot från Anjalaborgen som såg ut och betedde sig alldeles som en människa.

”Ursäkta att jag stör Ers majestät,” sade Gralak med en behaglig röst. ”Men den information som Ers majestät fått är missvisande. Dalen är ingenting annat en ett kraschat intergalaktiskt rymdskepp.”

Kejsaren såg förvånat upp. ”Ett kraschat rymdskepp säger du. Det är allvarligt.” Han var tyst några ögonblick och sade sedan: ”Underrätta Ringerikets ambassadör här i Nyrna och Blå bergens guvernör i Ringeriket att de har ett kanske fientligt rymdskepp i Blå bergen. Säg till guvernören att han ska komma till Vildjägarnas by. Vi måste tala med den där Rarjang.”

Kejsaren reste sig. Han räckte Virjong, som också stått upp, en hand. ”Tack direktör Virjong,” sade kejsaren. ”Det var viktiga nyheter Ni hade med Er.” Så vände kejsaren Virjong ryggen.

ilda bergen låg tysta under morgonens dimslöjor. Granarna stod som väktare längs de branta sluttningarna, och Rarjang, geologen med den väderbitna blicken, stod på stentrappan till sin villa – ett hus byggt av mörk skiffer och blekt trä, ärvt från fadern som en gång kartlagt dessa berg med handmålad karta och kompass.

Ljudet av propellrar bröt tystnaden först. En drönare med fyra breda rotorer svävade in över dalen, dess kropp formad som en skalbagge i metall, anpassad för bergens nyckfulla vindar. Guvernören över Blå bergen satt i kabinen, klädd i en mantel av vävd barktextil, med en brosch i form av en stiliserad floddelta.

Strax därefter hördes ett dovt muller från skyn – ett plan med ovanlig silhuett, likt en rovfågel med utsträckta vingar. Det styrdes av artifexen Gralak. Kejsaren själv satt i den främre kabinen, omgiven av symboler från de gamla dynastierna: en spiralformad stav, en mask av obsidian, ett sigill med tre sammanflätade cirklar.

Rarjang tog ett steg fram, handen vilande på sin faders gamla stav. Han bugade lätt, inte som en undersåte, men som en värd inför gäster vars världar låg bortom hans egen. Marken under deras fötter bar spår av urtida skred, och ovanför dem reste sig bergens ådror – som om själva jorden lyssnade.

Kejsaren bugade sig i sin tur för Rarjang. ”Verkligt trevligt att träffa dig, Rarjang,” sade Hans majestät. ”Vi kommer att ha viktiga saker att prata om,” tillade han.

Geologen bjöd in sina gäster. När de steg in ställde han sin stav mot väggen. Kejsaren stannade upp. Det var som om han nu först fått syn på staven.

Kejsaren ställde sig framför staven. Han höjde händerna i bönställning. ”Heliga gudinna,” sade han, ”jag ber kom till oss och var med oss när vi besöker Zhyldar'vass–dalen.”

Guvernören, Gralak och Rarjang hade också stannat upp när kejsaren ställt sig framför staven. Förvånade såg de hur kejsaren tillbad staven och direkt chockade blev de när staven vibrerade och svarade med ett mullrande ljud.

”Tack,” sade kejsaren enkelt.

Sällskapet gick in i Rarjangs vardagsrum. Där hade han dukat upp för kaffe. Ett hembiträde började hälla upp drycken. De satte sig och försökte småprata medan de drack kaffe.

Men deras tankar kretsade hela tiden kring frågorna om Zhyldar'vass–dalen. Det var artifexen som bröt igenom småpratet.

”I rapporten säger du att dalens invånare kommit med asteroiden till planeten Nyrna. Men jag vet att de kom med ett rymdskepp för omkring 50 000 år sedan och alla dess passagerare dödades vid kraschen. Vad du mötte i dalen var någonting annat än levande varelser.”

Kejsaren såg uppmärksamt på artifexen. ”Ja, du om någon borde veta,” sade han. ”Vad säger vår värd?”

Rarjang såg perplex ut. ”Hur skulle Gralak veta det?” undrade han till slut.

”Vi i Anjalaborgen observerade en explosion i Blå bergen för ungefär 50 000 år sedan,” svarade Gralak. ”Vi sände ett skepp att undersöka platsen för explosionen. Då hittade man vraket med alla döda.”

”Men vad var det jag mötte,” frågade Rarjang hjälplöst.

”Det är det vi måste ta reda på,” konstaterade kejsaren.

vå dagar senare stod en grupp bestående av kejsare Sirjong I, Ringerikets guvernör för Blå bergen, Dnardad, artifexen Gralak, geologen Rarjang och den svarta gudinnan Ninanna och hennes syster den Blå gudinnan i det smala passet som ledde till Zhyldar'vass–dalen. När sällskapet hade nått den trånga klyftan hade gudinnorna möt dem. Kejsaren hade inte blivit överraskad utan bugat sig.

”Heliga gudinna,tack för att gudinnan ville ansluta sig till denna expedition,” hade kejsaren sagt. Den svarta gudinnan hade nickat till svar. Men guvernör Dnardad var överväldigad.

”O sköna gudinna, äntligen får jag se gudinnan. Jag är gudinnans ödmjuka tjänare.”

Den blå gudinnan log vänlig åt guvernören, men inte heller hon sade någonting.

Men artifexen Gralak var inte imponerad. Han muttrade: ”De här varelserna är ättlingar till dem som kom med asteroiden för flera hundra miljoner år sedan. De är inga gudar fastän människorna vill tro det.”

Men ingen utom kejsaren brydde sig om Gralaks muttranden utan började vandringen in i dalen. Den andades när sällskapet steg ut på den smala hängbron som ledde till Zhyldar'vass. Under dem sorlade en bäck. Mossfåglarna var tysta.

Sällskapet ordnade sig i rad där de gick utmed djurstigen genom mossan vid sidan om bäcken. Först gick Rarjang följd av den svarta Ninanna och den Blå gudinnan, därpå kom guvernör Dnardad, som ville vara nära sin dyrkade gudinna, därefter artifexen Garlak och till slut kejsaren. Den sistnämnde gick långsamt grubblande.

Nu syntes inte olika slags djur som nyfiket skulle ha stirrat på människovarelserna. Dalen var alldeles tyst, liksom hukande.

När de kommit liksom halvvägs så stannade Rarjang och de andra efter honom. ”Här någonstans borde stugan finnas,” sade han. Alla sig om. Men vad de såg var gröna mossmattor, lite sly här och var och så förstås bergsväggar.

Plötslig lösgjorde någonting från en klippvägg. Det hade liksom mänsklig gestalt. Det rörde sig mot dem. De såg att det var en äldre man i långt grått skägg och i en fotsid grå skjorta komma emot dem. På en fem meters avstånd lyfte han höger hand och pekade mot dem.

”De där lysande får inte vara här,” sade han med en ilsken röst.

Det var som mossan under derass fötter satte sig i rörelse. En ond lukt slog upp.

”Vem menar han,” undrade guvenör Dnardad lite förvirrad.

”Han menar oss,” hördes den svarta gudinnan säga. ”Allt som växer i den hör dalen är inte organiskt utan består av mineral som kan forma sig hur de vill. De är minerialer!”

”De är för organiskt liv giftiga mineral,” fyllde de Blå gudinnan i med klar röst.

Mossan, slyet, hela dalen tycktes reagera som för en hård vind.

Men kejsaren lät sig inte störas. ”Är det sant vad de säger,” frågade han med låg röst Gralak.

”Jag tror det,” svarade artifexen.

Då gick kejsaren förbi de andra och fram till täten.

Med hög röst sade han, en röst som tydligt bar över den skenbara stormen: ”Jag är kejsare Sirjong I. Det är jag som just nu har fullmakt att bestämma över den här planeten. Du och alla ni andra minerialer i den här dalen har inget tillstånd av tidigare kejsare att vistas här.”

Den skenbara stormen upphörde. Mannen med det långa skägget verkade förvånad. ”Det fanns inga människor här när vi kom hit!”

”Ni kunde ha anmält minerialernas närvaro åt geologen Rarjang, men i stället försökte ni döda honom.” Kejsaren lät mycket bestämd.

”Det var ett misstag. Jag är ledsen,” sade den gamle mannen. Nu var hela dalen tyst.

”Han hycklar,” sade den svarta gudinnan. ”Han och hans likar angrep oss. Vi drev tillbaka dem till den här dalen och förseglade den.”

”Ni missförstår oss,” sade den gamla mannen klagande och dalen blev grå och olycklig.

Men då ingrep artifexen. ”Jag är alltigenom en metallisk varelse,” sade Gralak. ”Jag är i princip besläktad med er minerialer. Men jag och mina kollegor i Anjalaborgen har inga problem med människorna. Ni däremot försökte förinta ättlingarna till dem som red kometen till Nyrna och nu igen angrep ni geologen Rarjang. Vad är det vi missförstår?”

ralaks ampla ord fick den gamla mannen ur balans. Han förvandlades till en stor orm som öppnade sitt gap och visade huggtänderna medan den väste hotfullt.

”Gudinna, sätt honom i fängsel,” sade kejsaren till den svarta gudinnan. Hon lyfte handen och viftade med den. Ormen stelnade plötsligt, inlåst i glas.

”Vad ska vi göra med denna dal som inte förstår sitt eget intresse,” sade kejsaren suckande.

”Utplåna den med termitbomber,” sade guvernär Dnardad ivrigt.

”En kejsaren lät sig förledas till en sådan lösning. Men det galaktiska imperiets suveräner gör det inte mera.”

Gruppen stod samlad och tycktes vara utan lösning. Så sade Gralak plötslig:

”Det mineral de använder, jag tror inte det kom med deras rymdskepp. Det hade en avancerad organisk karaktär. Det är de överlevande resterna av detta skepp som hittade mineralen och lärde sig utvecklas med hjälp av den. Det medförde att mineralet blev giftigt.

”Då skulle de ha en handelsvara i detta mineral,” konstaterade kejsaren och tillade: ”Kanske vi bör kalla det illarit?”

Han vände sig till den svarta gudinnan. ”Gudinna, var snäll och befria ormen!”

Hon gjorde igen en gest med handen och där stod den gamla mannen och såg vilsen ut.

”Du förstår tydligen inte att man inte hotar ett galaktiskt imperiums överhuvud,” sade kejsaren. ”Men jag vill inte bestraffa dig för din okunnighet utan erbjuder dig ett avtal,” fortsatte han.

”Vi lyssnar,” sade den gamla mannen och hela dalen kändes som ett enda jättelikt öra.

”Ni får disponera denna dal mot att ni gräver fram av dalens mineral, illriten, och sedan säljer det i okontaminerat skick åt oss. Redan har en affärsman erbjudit sig att köpa av illarit mot överenskommet pris. Ni skulle kunna skaffa er vad ni nu saknar.”

”Ja, ni skulle säkert ha användning för Noololja,” framhöll Gralak. ”Det skulle mjuka upp era leder!”

”Noololja,” upprepade den Blå gudinnan med sin klara röst och – försvann.

Några ögonblick senare dök en grön behållare upp framför den plats där gudinnan stått. Så uppenbarade hon sig igen.

”Här är 100 liter noololja,” sade hon med sin klara röst.

Kejsaren fattade genast galoppen. ”Det är en gåva från oss,” sade han. ”Vill ni minerialer ha mera måste ni kontakta guvernär Dnardad och godkänna avtalet.”

Så vände kejsaren på klacken och började vandringen tillbaka. De andra följde honom utan kommentar. Bakom dem var det som om dalen kände sig lättad.

* * *

När de kommit igenom passet försvann gudinnorna. De andra klev in i en hopper som hade väntat på dem. Medan de flög ner mot dalen där Vildmannens by låg frågade kejsaren Gralak: ”Vad slag varelser är de där 'gudinnorna'?”

”De är vad man kunde säga 'kvantexistenser',” svarade artifexen. ”Vi andra är uppbyggda av atomer, men de är konstruerade av kvantpartiklar. Det är en mycket sällsynt art.”

Så vände sig kejsaren till guvernär Dnardad: ”Vad är Noololja,” frågade han.

Guvernören såg lite generad ut. ”Egentligen ingenting annat är fiskolja. Den lite förfinade och parfymerade sorten kallas just noololja.”

”Om minerialerna gillar oljan kommer ni Ringeriket att förtjäna på avtalet,” sade han.

Guvernören såg belåten ut.

* * *

Efter några veckor fick kejsaren, där han satt i sitt palats i staden Nyrna, ett bud från guvenören Dnardad. Det sade att minerialerna hade accepterat avtalet och köpt 200 liter noololja för sex tackor illarit. Det fick kejsaren att sända ett sms till direktör Virjong. Där meddelade kejsaren att den execellenta olivolja som såldes i Ninán förmodligen kunde bytas mot illarit. Virjong uppmanades kontakta guvernör Dnardad.

Tillbaka till första filen: Den förseglade dalen.
Till Novellmenyn