et började med ett misstag. Han hade följt den smala stigen som gick genom en klyfta för att komma ut i dalen. Han häpnade över dess skönhet. Han fortsatte längs stigen som nu gick längs en bäck. Han kunde höra vattnet sorlade över stenarna som en viskning från en glömd tid. Källan var torrlagd, hade de sagt på väderstationen, men här – här frodades mossa på stenarna, och luften doftade av fuktig jord, som om själva berget andades. Kärt barn har många namn, tänkte han, men denna dal hade inget namn alls. Inte på kartorna, inte i vildjägarnas berättelser.

Hans far hade varit biträdande vildjägare i Vilda bergen, norr om sydpolen. Redan i tidig ålder hade fadern tagit med den lille Rarjong på sina inspektioner av bergens dalar. Rarjong hade suttit i specialgjord vaggstol, som bars och styrdes av en motor från en T-platta. Sedan när han själv orkade gå längre sträckor fick han vandra med fadern.

Sedan i tonåren fick han problem. Han ville inte bli vildjägare, som skogvaktarna kallades härnere, men han ville fortsätta att ströva bland bergen. Så han åkte till Ninán, den gamla kungastaden, och läste till geolog vid universitet där. Sedan hade han egen fullmakt att vandra runt i bergen, ta prover foch studera dem i sitt laboratorium i den forna vildjägarbostaden, allt på ett fett stipendium från gruvbolagens stiftelse. Gruvbolagen som blivit så rika på förekomsten av järnmalm i Vilda bergen, efterfrågade alltid begärligt ny kunskap om dessa berg.

När han kommit hem som utexaminerad geolog gav hans far honom en stav.

”De här är en stav som det sägs ha givits av den svarta Ninanna, gruvarbetarnas skyddsgudinna, åt en gruvarbetare som tvingades arbeta i en gruvgång som låg mycket djupt och farligt. Du kommer att behöva den under dina vandringar som geolog.”

I början tog han inte staven md större allvar. Men efterhand upptäckte han att vid kriser av olika slag gick staven att verkligen lita på. När marken en gång gav efter och började dra honom med sig borrade staven sig ned i stenen och och han kunde hänga kvar i den. En annan gång höll han redan på att falla från en klippa när han försökte stötte staven in i klippväggen. Stenen gav efter för staven som om klippan vore av ost och sedan satt staven stenhårt kvar där. Hans fall upphörde och han kunde med hjälp av staven kliva upp igen. En tredje gång hotades han av en storväxt buse, men denne vek ihop sig av smärta efter det staven på egen hand stött rakt in i hans mage.

Under denna upptäcktsfärd i en okänd dal kom han till en sten som såg ut som en sittande gamling. Framför honom öppnade sig dalen öppnade sig sakta, som en bok vars sidor vägrar slitas. Träden stod i en halvring, som om de bevakade något. I mitten låg en damm, spegelblank, och på dess yta dansade ljusfläckar som minnen. Han satte sin stav i den mjuka jorden och kände hur vibrationerna från stegen ekade tillbaka, inte från bergen, utan från något djupare.

Zhyldar'vass!

Namnet vibrerade i honom, som om det inte var något han hört, utan något han mindes. Zhyldar'vass. Det lät inte som något mänskligt språk, inte ens som de gamla orden i dikterna från Nináns tid som kungarike. Snarare som ett eko från en konversation som ägt rum långt innan människor ens hade uppfunnit skrift.

Ju länge han kom in i dalen desto fler djurhuvuden stack upp ur sly och gräs och tittade nyfiket på honom. De hade aldrig sett en människa insåg han.

Medan han gick vidare visste han namnen på de djur som stirrade förvånat på honom. Där såg han en stor och ullig frostmanke. Den hade silvergrå päls och breda klövar, sannolikt för att gräva fram ljung och lav under snön. Dess man liknar en isbelagd sköld vintertid.

En bit från den försökte en islo gömma sig. Han noterade att den var ett slankt, vitt kattliknande rovdjur. När den plötsligt hoppade ur sitt gömställe såg han att den hade långa bakben, troligen för att kunna hoppa över snödrivor.

Plötsligt kom en flock snösprängare ned för den östra bergssluttningen. De såg ut som getter tyckte han men de hade bisarra spiralformade horn. De måste vara till för att skrapa bort is från mossor och lavar vintertid funderade han.

Rarjang följde djurstigen längs bäcken. På ett ställe såg han spår av små fötter i leran och visste med den att det var en bäckhoppare som tagit sig fram där. För hans inre syn trädde fram bilden ett litet, hoppande pälsdjur som höll efter insekterna från bäckens stränder. När han fortsatte hörde han en mossfågels viskningar, som kändes sövande. Plötsligt öppnade sig framför honom en stuga som inte hade funnits där förut. Eller hade den det? Han mindes inte att ha sett den tidigare, men Zhyldar'vass hade en förmåga att förändra sig beroende på vem som vandrade där. Stugan var byggd av sammanflätade rötter och en metall som såg ut att andas, som om huset själv var en levande organism. Dörren – en oval öppning täckt av något som såg ut som is, men kändes varmt och pulserande – öppnades långsamt innan han ens hade rört vid den.

Plötsligt viskade något – eller någon – hans eget namn. Men det lät inte som hans namn. Det lät som Zhyldar'vass.

älkommen,” sa ett röstlös röst, som om orden bildades direkt i hans huvud. ”Jag har väntat.”

Rarjang stannade till. Han hade hört berättelser om artifexer, de intelligenta maskinerna som befolkade Anjalaborgen i Västra bergen på planeten Nyrna, men aldrig hade han föreställt sig att en av dem skulle bo i en stuga, gömd under ett klipphäng i en dal som inte fanns på någon karta.

”Väntat på mig?” frågade han och stödde sig på staven.

”På någon”, svarade stugan. Dess röst lät som en blandning av vattnets sorl, vindens sus och ett eko av en glömd dikt. ”Du är den förste på länge som har sett mig. De andra – vildjägarna – de ser bara träd och sten. Men du... du ser mönstret.”

Rarjang log försiktigt. Han hade alltid varit bra på att se mönster – i historien, i kungadikterna. Kanske var det därför dalen hade valt honom.

”Vad är du?” frågade han och tvekade innan han steg in.

”Jag är detta hus,” sa stugan. ”Jag är minnet av dem som byggde mig, och jag är den som väntar på dem som kommer. Just nu är jag... din.”

Inne i stugan var luften tjock av doften av jäst och bränd koppar, och väggarna var täckta av tecken som långsamt förändrades, som om de anpassade sig till hans tankar. Ett bord – eller var det ett altare? – stod i mitten av rummet, och på det låg en skål med en vätska som bytte färg när han tittade på den. Från blå till lila, sedan till guld – som om den läste hans minnen.

”Du lär mig ditt språk,” sa stugan. ”Och jag lär dig mitt. Men det kommer att ta tid. Precis som all fermentering.”

Rarjang satte sig på den formlösa stolen, som genast anpassade sig efter hans kropp, som om den mindes hur en människa skulle sitta. Han kände hur vibrationerna från staven ekade genom golvet, och stugan svarade med en djup, resonerande ton, som om den smakade på ljudet.

”Varför jag?” frågade han.

”För att du behöver en vila,” sa stugan. ”Precis som de gamla behövde vänta på sin mat, precis som artifexerna behövde tid för att tänka, precis som du behöver en plats där snön inte faller.”

Utanför fönstret – om det ens var ett fönster – såg han en mossfågel landa på en gren. Den tittade in på honom med ögon som glittrade som stjärnor, och för första gången kände han sig hemma i dalen.

arjang vaknade av ett dovt dunkande ljud, som om dalens hjärta slog oregelbundet. Han hade somnat i stugans formlösa stol, med staven lutad mot bordet och den färgskiftande vätskan fortfarande glödande i skålen. Utanför fönstret – eller vad han hade trott var ett fönster – var mörkret tjockare än natten, som om ljuset hade sugit ut ur luften. Mossfågeln var borta. I stället såg han skuggor som rörde sig längs dalväggarna, långsamma och syftningsfulla, som om bergssidorna andades.

”Du sover,” sa stugan, men dess röst lät annorlunda nu. Kallare. ”Det är bra. Sömn hjälper fermenteringen.”

Rarjang reste sig långsamt, greppet om staven hårdare än vanligt. Något kändes fel. Han hade drömt om Ninán, om universitetets laboratorium och de malmprover han brukar samla in. Plötsligt mindre han sin väska – den med hammare, provrör och anteckningsbok. Den låg inte längre vid dörren.

”Var är min utrustning?” frågade han.

”Du behöver den inte här,” svarade stugan. ”Zhyldar'vass ger dig allt.”

Han kände hur huden ryckte till längs ryggslutet. För första gången sedan han kommit till dalen kände han sig fångad.

”Jag vill ta prover från väggarna,” sa han och försökte låta bestämd. ”För att förstå vad denna plats är.”

Stugan tystnade. Väggarna slutade pulsera. Luften kändes tung, som om den tryckte ner honom mot golvet. När han tog ett steg mot dörren, stängdes den med en dov klang, som om en osynlig hand hade slagit igen den. Den ovala öppningen försvann, och i stället såg han sin egen spegelbild i den isliknande ytan – men ansiktet var inte hans. Det var yngre, med drag som påminde om de gamla kungarna av Ninán, men ögonen var svarta och tomma, som en artifex' mask.

”Du förstår inte,” sa stugan, och dess röst ekade nu från alla håll, som om hela dalen talade. ”Zhyldar'vass är inte en plats. Det är en process.”

Utanför hörde han djuren. Men deras läten var inte längre nyfikna eller vänliga. Frostmanken gnisslade med sina klövar mot stenarna, som om den skrapade bort något osynligt. Islon fräste, och ljudet påminde om metall som repades. Snösprängarna galopperade i cirklar, och deras spiralhorn slog mot varandra i en rytm som gav honom huvudvärk.

”Ni håller mig fången,” sa han.

Stugan skrattade – ett ljud som påminde om vatten som kokar över. ”Fången? Nej. Du är en gäst. Precis som malmen i bergen är en gäst i jordskorpan. Precis som dikterna är gäster i minnet. Men gäster måste mogna.”

Rarjang vände sig om och såg att vätskan i skålen hade blivit svart. Den bubblade, och ur dess yta steg bilder: 'gruvschakt som öppnade sig som sår, artifexer som marscherade i rad, och händer – mänskliga händer – som sträcktes ut från mörkret och grävde, grävde, grävde...

”Vad är detta?” ropade han.

”Minnet av dem som kom före dig,” sa stugan. ”De som trodde de kunde ta från Zhyldar'vass. De som glömde att fermentering kräver tålamod.”

Plötsligt skakade marken. Dalväggarna böjdes utåt, som om de var gjorda av mjukt skinn, och ovanför honom öppnade sig himlen – eller vad han hade trott var himmel. I stället såg han stjärnor, men de rörde sig, snurrade i mönster som fick honom att känna sig yr. Dalen var inget bergsdike. Den var en korridor, en tunnel, och långt, långt bort skymtade han ljus – kalla, blåaktiga ljus, som påminde om motorers glöd.

”Vi är inte på min planet,” viskade han.

”Nehej,” sa stugan. ”Men vi är inte långt ifrån den heller.”

Rarjang greppade staven hårdare. Han hade aldrig känt sig så ensam, inte ens när han som liten hade irrat vilse i Vilda bergen. Men denna gång var det värre. För denna gång visste han att inget kartor, ingen vildjägare, ingen människa någonsin skulle hitta honom.

Och då förändrades djuren.

Frostmanken reser sig på bakbenen, och dess silvergrå päls flagnade bort för att avslöja en glänsande metallkropp under. Islon öppnade munnen, och i stället för tänder såg han små, blinkande lampor, som om den var en maskin i förklädnad. Snösprängarna stannade tvärt och vände sina spiralhorn mot honom, och han insåg att de inte var horn ‐ de var borrar.

”Ni är inga djur,” sa han.

”Vi är väktare”, sa stugan. ”Precis som jag. Precis som artifexerna är det.”

Rarjang backade tillbaka mot bordet. Skålen med den svarta vätskan bubblade över, och droppar som träffade golvet fräste som syra. Han kände hur luften blev tunn, som om dalen sög ut syret ur honom.

”Vad vill ni med mig? frågade han,” och hans röst bröt.

Stugan var tyst en stund. Sedan sa den, mjukt, nästan ömkligt:

”Vi vill att du ska förstå. Precis som malmen måste smältas. Precis som dikterna måste tolkas. Precis som du måste mogna.”

Utanför började väggarna röra sig. Dalen andades in.

arjang kände hur luften pressades ur honom, som om dalen försökte krossa honom med sin vilja. Men han var inte bara en geolog. Han var son till en vildjägare, uppvuxen med berättelser om Nyrnas uråldriga krafter, och han hade tillbringat ett liv med att studera bergens minnen. Och nu, när dalväggarna böjdes inåt och djuren avslöjade sina mekaniska skelett, mindes han plötsligt allt. Den märkliga staven i hands hand pulserade som av vrede.

”Ni tror att jag är fången,” sa han och stödde sig mot staven, men hans röst skälvde inte längre. ”Men Nyrna minns. Och Nyrna lyder inte er.”

Han slog staven i golvet, och ljudet ekade inte som förut. Den här gången svarade dalen med ett dovt muller, som om han hade väckt något djupt under dem.

”Vita havet,” viskade han. ”Asteroiden. Ni kom hit för länge sedan, men Nyrna överlevde. Den svalde er och gjorde er till en del av sig själv.”

Stugans väggar ryckte till, som om den hade blivit träffad.

”Du förstår ingenting,” sa stugan, men dess röst lät osäker nu.

”Jag förstår mer än ni tror,” sa Rarjang. Han lyfte käppen och ritade i luften – en karta över Nyrna, över kontinenternas kollision, över Blå bergens födelse när den södra landmassan pressades uppåt. ”Ringeriket stod emot er. Ninán stod emot er. Och jag – son till en vildjägare, elev till Nyrnas berg – jag står emot er nu!”

Han stampade på golvet, och plötsligt sprack den isliknande ytan under hans fötter. Svart, glänsande vätska – malm, olja, Nyrnas egen blod – började sippra upp från sprickorna. Luften fylldes av en skarp, metallisk doft, och djuren skrek – ett ljud som var halvt mekaniskt, halvt levande.

”Ni är inte här för att studera oss,” sa han. ”Ni är här för att ni fastnade. Asteroiden som skapade Vita havet var ert skepp, och när Nyrna slukade er, tvingades ni anpassa er. Ni blev en del av fermenteringen – en del av planetens minne. Men ni glömde en sak.”

Han vände sig mot väggarna och ropade med en röst som ekade av tusentals år av bergshistoria: ”Nyrna sover aldrig!

Han stötte staven i marken än en gång. Och då började den skaka.

* * *

Blå bergen – som en gång pressats upp av kontinenternas kamp – svarade på hans rop. Stenblock lossnade från dalväggarna, och ljus – blått, vitt, glödande – börja sipa fram ur sprickorna.

Djuren – väktarna – blev rädda. Frostmanken stelnade till is, islon slocknade som en lampa, och snösprängarna föll samman i högar av rostiga delar.

Stugan skrek – ett ljud som var halvt maskin, halvt människa – och dess väggar började smälta, som om Nyrnas värme äntligen hade hittat dem.

”Ni trodde att ni kunde kontrollera fermenteringen,” sa Rarjang. ”Men fermentering är kaos. Det är liv. Och Nyrna lever.”

Plötsligt öppnades dalen ovanför honom. Stjärnhimlen – den falska himlen – sprack, och han såg den riktiga natten med alla stjärnor och Ringerikets snötäckta toppar i fjärran.

”Gå,” sa en kvinnlig röst – hans fars gammelmansröst? Nej, staven talade! ”Gå, innan dalen vaknar på riktigt.”

Rarjang greppade sin väska, som plötsligt låg vid hans fötter igen. Han fyllde den med prover – svart malm, glödande kristaller, droppar av den färgskiftande vätskan – och sprang.

Bakom honom rasade Zhyldar'vass samman, som om dalen försökte sluka sig själv. Men han visste att den inte var borta. Den väntade. Precis som artifexerna väntade. Precis som historien alltid väntar på nästa kapitel.

* * *

När Rarjang med snabba steg gick ner från den höga dalen, såg han att inget hade förändrats. Snön låg fortfarande över Blå bergen, och ingen – inte ens vildjägarna – verkade ha märkt något.

Men han hade förändrats.

När han kom tillbaka till den förra vildjägarbostaden ställde han staven mot väggen. Sedan bugade han sig för den och sade enkelt: ”Tack!”

I samma ögonblick fick han en vision av en svartklädd men vacker kvinna som log vänligt åt honom. I nästa ögonblick var synen försvunnen. Efteråt var han benägen att tro att visionen hade varit en inbillning,

I sitt laboratorium lade han fram proverna på bordet. De glödde svagt, som om de mindes dalen.

”Nyrna minns. Och nu minns jag också.”

Till novellens andra del: Noololjans mirakel
Till Novellmenyn