Undertecknad var inlagd på Handens sjukhus för allvarlig diabetes. Detta sjukhus med sina många flyglar är klart en de mest intressanta byggnaderna i Handen. Det är ritat av den tjeckiske arkitekten Camil Zupanc (1904-1997), som flydde till Sverige år 1939 undan nazisterna. På ett spännande sätt ekar sjukhusbyggnaden av Södersjukhusets märkliga arkitektur – det skulle ju vara ett annexsjukhus. Men nu vill Region Stockholm riva det. Varför reagerar Haningeborna inte mot detta barbari?
Det var med vemod som jag var inlagd här för andra gången. Denna gång var det på den Geriatriska avdelningen, som har en alldeles fantastisk balkong. Där satt jag och pratade med andra patienter. Nu visste jag också hur man orienterade sig i korridorerna, lärde mig snabbt hur man läser personalens rytm, hur man förstår när en sköterska är stressad och när hon har tid att stanna upp. Jag stötte på en gammal bekant, en finurlig engelsman som förstod att välja Sverige före Brexit. Överläkaren visade sig vara en en jättetrevligt person som tog sig tid att prata annat med patienterna än bara medicin.
Det var en mycket märklig miljö, för här mötte jag människor från hela världen, inte som turister eller kollegor, utan som dem som bokstavligen håller min kropp igång. Under en vecka blev jag omhändertagen av kvinnor från Japan, Kazakstan, arabvärlden, Västafrika och Latinamerika. Alla bar samma arbetskläder, alla hade samma formella sociala beteendekod inpräntad i sig – men ändå uppstod komplikationer som inte går att förklara med språk eller kultur i vanlig mening.
Det är det stumma språket som gör sig påmint. Det där märkliga fenomenet när två människor talar, ler, gör allt rätt, men där något i själva mötet inte bär. Det är inte konflikt, inte fientlighet, inte ens missförstånd. Det är en sorts social tystnad, en blindhet, som uppstår när två sociala grammatiksystem inte överlappar. Jag har sett det i Algeriet, Egypten och Turkiet, och nu ser jag det igen här på sjukhuset, fast i en helt annan kontext. Det är samma känsla av att man skickar ut signaler som inte har någon mottagare.
Ta mina vadsockor, till exempel. De är fula, jag skäms lite för dem, men de är nödvändiga för att slippa smärtan i vaderna. För mig är de en praktisk detalj, en sorts medicinsk fulhet jag accepterar. Men för två medelålders sköterskor som såg dem var de fullständigt obegripliga. Inte konstiga, inte roliga, inte fel – bara utanför deras sociala karta. Det är som att visa ett tecken ur ett alfabet som inte existerar i deras värld. De såg dem, men de såg dem inte. Och i det ögonblicket uppstod den där stumma zonen, den där märkliga tystnaden där man inser att symboler inte är universella.
Det är samma sak med råd. En sköterska från Latinamerika ger mig råd som är fullständigt logiska i hennes vardagsvärld, men som inte alls passar in i min. En kvinna från Kazakstan säger något som är vänligt men som landar helt fel, eftersom hennes sätt att visa omsorg följer en annan rytm. En japansk sköterska duschar mig med en elegans som är så perfekt att den nästan blir opersonlig, samtidigt som hon skrattar hela tiden, vilket gör situationen både lättare och mer surrealistisk. Och mitt i allt detta finns svenska sköterskor som det går att skämta med och prata om uppmärksammade händelser i Sverige – normala samtal och normal interaktion.
Det knepiga sociala språket
Men det sociala språket går inte att lära ut. Det är inte ett regelverk. Det är ett instinktivt system som formas av barndom, vardag, blickar, kroppar och tystnader. När människor från olika världar möts i ett sjukhusrum, där en av dem är naken eller halvnaken, sjuk, trött och beroende, blir det tydligt hur bräckligt det sociala språket är. Det räcker inte med god vilja. Det räcker inte med utbildning. Det räcker inte med att man ”gör rätt”.
Det finns ögonblick när två människor står inför varandra och allt är korrekt, men ingenting når fram. Det är just den den stumma zonen. Den märks inte i kristna länder i Europa på samma sätt, eftersom den sociala grammatikens grundstruktur är likartad. Men i mötet mellan människor från helt olika sociala världar – Japan, Kina, arabvärlden, Västafrika – blir den stumma zonen lika tydlig som en vägg.
De flesta svenskar märker den aldrig. De reser på charter, isolerar sig i hotellkomplex, undviker verkligheten. Eller så gör de motsatsen: blir arroganta, överlägsna, behandlar lokalbefolkningen som om de vore dumma. Men den som ser – den som har en social radar – märker att det finns en verklighet inom verkligheten. Ett lager av mänsklig kommunikation som inte går att översätta, inte går att forcera, inte går att förklara bort.
Det var den verkligheten jag befann mig i här på sjukhuset under en vecka. Och den är lika fascinerande som den är svår att beskriva.
Till menyn för Betraktelser
Till Kulturmenyn.
Publiceringshistoria: Artikeln utlagd 26-07-04. Uppdaterad 26-07-05 och 26-07-06.