alströmsgalaxens norra arm låg framför dem som ett virvlande mörker. Drottning Ilidral, det kejserliga rymdslagskeppet, gled in i regionen med tyst kraft. Ombord var kejsare Sirjong I, omgiven av sina officerare, kartografer och tekniker från Ringeriket – det tekniska hjärtat på planeten Nyrna.

”Vi är inne i spiralens kärna,” sade överste Arvjang. ”Piraterna borde vara nära.”

Sirjong nickade. ”Släpp hopprarna.”

Hangarerna öppnades som blomblad. Ut strömmade de ettriga rymdstridshopprarna – små, snabba, mångfunktionella farkoster med antigravmoduler, kemiska drivsystem och propellrar för atmosfärsstrid. De rörde sig som ett stim av myggor, men med dödlig precision.

Piraterna svarade snabbt. Deras skepp, byggda av vrak och stulna komponenter, reste sig ur gravitationsströmmarna som spöken. Men de var inte beredda på hopprarnas manöverförmåga.

Striden var ett kaos av ljus i rymdens mörker.

Hopprarna flög in i asteroidbälten, använde stenarna som skydd, kastade sig ut med kemiska drivladdningar och sköt med pulskanoner. Piraternas större skepp försökte fånga dem i energinät – men hopprarna var för snabba. De gled ur greppet, slog till mot motorsektioner, kommunikationsmoduler, vapensystem.

Sirjong följde striden från bryggan. ”Fokusera på ledarskeppet,” sade han. ”Det är där kommandot ligger.”

En eskader av hopprar bröt sig loss och flög i spiralformation mot det största piratskeppet – ett monstruöst bygge med flera skrov sammanfogade som ett rymdlik. De slog till samtidigt, från olika vinklar, och skar genom sköldarna som knivar genom tyg.

Explosionen var monumental.

Piratskeppet brast i ett moln av eld och metall. De andra skeppen började dra sig tillbaka – men Sirjong gav inte order om reträtt.

”Vi avslutar det här,” sade han. ”Inget får överleva.”

Hopprarna jagade de flyende skeppen genom nebulosorna, in i gravitationsströmmarna, och förintade dem en efter en. När striden var över, låg rymden tyst igen – men inte som förut. Nu var det en tystnad av seger.

Sirjong stod kvar vid panoramafönstret.

”Min far,” viskade han, ”det här var för dig.”

ymdslagskeppet Drottning Ilidral gled in i nebulosan som om den trädde in i en levande dröm. Gasströmmarna virvlade runt skrovet som långsamma, färgade stormar. Sensorerna kämpade för att hålla kursen; gravitationsfluktuationerna slog som osynliga vågor mot skeppet.

”Det är här,” sade Sirjong. ”De gömmer sig här.”

Överste Arvjang nickade. ”Vi har spår av energisignaturer. Flera skepp. Stationära.”

”En bas,” sade Sirjong, ”eller ett högkvarter.”

Han visste redan svaret.

När de kom närmare klarnade bilden: en enorm struktur dold i nebulosans tätaste del. Den såg ut som en korsning mellan en asteroid och ett rymdskepp – en gammal koloniseringsstation som byggts om till ett fäste. Runt den svävade piratskepp i formation, som rovfåglar kring ett bo.

Och i stationens centrum: en signatur som fick Sirjong att stelna.

”Malenta,” viskade ha, ”de är här!”

Det var inte piraterna som planerat anfallet på kejserliga kryssaren Vita havet.

Det var Quindra – Malentas utsända, imperiets svurna fiende.

Quindras motattack

Så snart Drottning Ilidral registrerades på deras sensorer, svarade Quindra med brutal precision. Från stationens yta sköts projektiler, energistrålar och svärmar av autonoma drönare. Piratskeppen kastade sig fram som svarta pilar.

”Sköldar på max!” ropade Arvjang.

Skeppet skakade. Larm ljöd. Sirjong höll sig fast vid räcket framför panoramafönstret.

"De försöker slå ut oss innan vi hinner närma oss," sade han. "De vet att vi är här för att avsluta det."

”Vi kan inte hålla ut länge,” sade en tekniker, ”inte mot den här elden!”

Sirjong tog ett djupt andetag.

”Då använder vi det nya vapenet från Murta.”

Bryggan tystnade.

Drönarminorna

Från hangarerna släpptes de – små, sfäriska konstruktioner med antigravmotorer och självstyrande kärnor. De såg nästan oskyldiga ut, som metalliska frön.

Men de var allt annat än oskyldiga.

”Aktivera svärmprotokoll,” sade Sirjong.

Drönarminorna spreds ut i rymden som ett glittrande dammoln. De rörde sig med en organisk intelligens, som om de kände nebulosans strömmar. När Quindras skepp öppnade eld, vek de undan, delade sig, slöt sig igen.

Och sedan slog de till.

Varje mina låste på ett mål, fäste sig vid skrovet och detonerade med kirurgisk precision. Piratskepp exploderade i tysta bloss. Drönarsvärmarna från Quindra slogs ut som om de vore gjorda av papper. Stationens yttre försvar kollapsade.

”De... de förintas,” sade Arvjang, nästan viskande.

”Det är vad de gjorde mot min far,” sade Sirjong. ”Och min bror.”

Men hans röst saknade triumf.

Kejsren missmod

När striden var över låg nebulosan stilla igen. Bara vrakdelar svävade i dess färgade dimmor. Quindras högkvarter var tyst – dess ledning utslagen, dess planer krossade.

Sirjong stod ensam i sitt privata observatorium. Han hade bett att få vara ifred.

Han såg ut över nebulosan, där drönarminorna fortfarande glimmade som döende eldflugor.

Han kände ingen glädje.

Ingen lättnad.

Bara en tung, kvävande tomhet.

Han tänkte på Nyrnas gröna fält. På Vita havets strand. På sin far som älskat fred mer än makt. På sin bror som alltid lett med ett skratt.

”Jag är inte gjord för det här,” viskade han.

Men han visste att det inte spelade någon roll.

Han var kejsare nu.

Och kejsare bar sina segrar som bördor.

Tillbaka till första kapitlet: Sirjong blir kejsare
Läs även novellen om En kejsare söker sin roll
Till Kulturmenyn.