en kristna kyrkan har som bekant en gud, som emellertid är uppdelad i tre: Gud Fader, Den heliga Ande och Sonen Jesus. Denna tredelning är ett arv från neandertalarna, som skapade den för omkring 60 000 år sedan. Detta hävdas i denna artikel som påstår att det förgångna inte är dött utan att vi lever det varje dag.

Vi tänker oss ofta historien som något vi lämnat bakom oss. Men vissa föreställningar har inte försvunnit – de har bara bytt skepnad. Ett av många exempel är altaren i kristna kyrkor – de är ett arv av föreställningen att skapelseanden lyfte fram ett första berg ur urhavet. Altaret blir i denna tolkning mer än bara en plats för offer eller symbolik – det är själva platsen där världen en gång antogs ha börjat: det första, heliga berget. Detta berg var inte bara början, utan också en axel mellan världarna – mellan himmel, jord och underjord.

Här finner vi en bro till neandertalarnas tredelade kosmos: ett universum uppdelat i vertikala skikt, där människan stod i relation både till det högsta och det djupaste genom fruktbarhetsgudinnan (tillika mångudinnan).

Detta framgår av bilden ovan t h. Det är en avritning gjord av den banbrytande franska arkeologen Abbé Breuil i början på 1900-talet av en grottmålning i Spanien. Med skarpa ögon ritade han av den av slam övertäckta världsbild som neandertalare en gång gestaltade i grottqn La Pasiega. Efter mina studier (Lindgren 2015) kan jag säga att bilden visar en världsföreställning i tre våningar. I den översta delen ser vi fruktbarhetsanden manifesterad i form av bakdelen av en hjort (det var i och med andarna fick mänsklig gestalt som de började kallas gudar). I den nedersta våningen går hjortens framdel att urskilja. Det kan tolkas så att fruktbarhetsanden fanns överallt. Men det var uppifrån som hennes kraft kom. Den har fått formen av strömmar av punkter, kanske försökte man avbilda månsken.

Arvet från neandertalarna är den tredelade världen – himmel, jord, underjord – är ett återkommande tema i de äldsta symboliska systemen. Det är en struktur som inte bara ordnade kosmos, utan också människans plats däri. När denna tredelning sedan överlever i religiösa föreställningar genom årtusendena, tyder det på något djupare än kulturell konvention: en slags mental arkeologi, där våra föreställningar bär spår av vår arts tidigaste tänkande.

Detta är mer än en historisk jämförelse. Det är en påminnelse om att vi lever historia – inte som yttre händelser, utan som inre former. Vi är inte bara arvtagare till det förgångna. Vi utövar det. Bär det inom oss, i vårt tänkande, i våra institutioner, i vår tro. Det förflutna är inte dött – det är närvarande.

Att förstå detta är inte bara att tolka historia. Det är att erkänna att historien tolkar oss.

Finns det en absolut historisk sanning?

Finlands nya stjärnskott inom filosofin, professor Jouni-Matti Kuukkanen vid Uleåborgs universitet, har föreslagit ett radikalt skifte i historiefilosofin: att den traditionella, berättande historieskrivningen bör ersättas av en postnarrativ modell. Där fokus inte ligger på dramatiska händelseförlopp, utan på mönster, strukturer och återkommande teman.

Det är i denna anda som arkeosofin verkar. När vi söker förstå hur vissa symboliska föreställningar överlever i tusentals år – inte som berättelser, utan som formande strukturer i tanke och riter – då rör vi oss just i den postnarrativa terrängen.

Vad arkeosofin föreslår är inte bevis i naturvetenskaplig mening.

Det är spår, resonans, återklang – som hjälper oss att förstå hur människan upprepar sig i nya former generation för generation.

ör 165 000 år sedan, på en plats som idag kallas Saï Island eller Saï-ön i Nilen, finner vi inte bara spår av teknisk skicklighet – utan avsiktlig och socialt betingad komplexitet i redskapens formgivning. De skaftade stenverktygen som grävts fram där (van Peer et al 2004) är inte tillverkade enbart för funktion. Fyndet tyder på att de hade statuskaraktär, sannolikt gåvoföremål i ett utbytesnätverk. Lagret av skaftade yxor påräffades i anslutning till vad som troligen var ett slags residens för en hövding (ibid). Detta avslöjar tre biologiskt rotade dimensioner:

• Förväntningsstyrt samarbete – kräver hjärnstrukturer för planering, strategisk imitation och social förutsägelse.
• Gåvoutbyte – binder grupper samman genom ritualiserad reciprocitet, en nedärvd mekanism även hos vissa andra primater, men hos Homo sapiens omsatt i symboliskt medveten handling.
• Redskapets skönhet – antyder att estetik (proportion, form, symmetri) är biologiskt kopplad till upplevd social värdighet.

Här har alltså uppstått en kulturell praktik som inte är ”ovanpå” biologin – utan växer ur den.

De moderna människot som bodde på Saï-ön gick sannolikt nakna. Indirekt genom färgfynd går det att anta att de bar kroppsmålningar, att de uttryckte sitt symboliska tänkande i kroppskomst – den första konstyttringen i människans historia. Denna konstform är idag nedvärderad hos västerlänningarna, men borde inleda alla konsthistoriska narrativ.

Saï-människornas kroppskonst har gått till graven med dem. Men kan neandertalarnas kroppskonst ha bevarats?

När Röda havets vattenyta steg

Arkeologerna har ganska lättvindigt antagit att de moderna människor som invandrade till Europa med början för 45 000 år sedan skulle ha kommit från Levanten. Men varför skulle de lämna detta område då när en interstadial medförde att det började regna mera där; markerna blev åter gröna efter en långvarig torka och djurlivet och människorna blomstade. Däremot var situationen en annan längre söderut.

Röda havet började fyllas på nytt för omkring 45 000 år sedan som en följd av denna interstadial. Det medförde att de moderna människor, som tillhörde den nubiska kulturen, liksom Saï-öns inbyggare, och som levt på de breda, torrlagda kuststränderna, trängdes mot nordväst – inte som vild panik, utan grupp efter grupp alltefter vattenytan steg.

Det var dessa grupper från Röda havet som tog sig till Tunisien och över sundet till Sicilien, som då var nästan torrtlagt eftersom Medelhavet fylldes långsammare än Röda havet. Från Sicilien fortsatte de vidare till Italien och nådde småningom Västeuropa.

I Spanien kom dessa invandrare i kontakt med neandertalare som inte bara var intresserade av att bo i grottor eller annars också undersöka dem, kanske i förhoppningen att möta fruktbarhetsgudinnan i någon form, utan också valt att föra över sin kroppskonst på grottväggar som målningar skänkta till fruktbarhetsgudinnan. Hittills har sådan neandertalkonst påträffats i tre spanska grottor: La Pasiega, Maltravieso och Ardales (Hoffmann et al 2018). Hittills har grottmåklningar kunnat observeras annanstans än i den stam av neandertalare som levde just i Spanien, förmodligen isolerad från stammen i Sydfrankrike.

Samarbetet med neandertalarna

I kontaktzonen i Spanien börjar något nytt: Homo sapiens trädde in i en kulturvärld som redan fanns. Neandertalarna bar på en mer stabil men djupt symbolisk förståelse av underjorden, rytmen och döden. Det samarbetet gör att den homo sapiens-kultur som uppstår i gravettienkulturen i Västeuropa inte är ett rent ”sapiens-verk” – utan en sammansmältning av kulturen från två närbesläktade arter.

Biologiskt måste det ha inneburit:

• Överlappande hjärnarkitektur (särskilt prefrontalkortex och temporallob),
• Gemensam känslighet för ljud, färg, kroppslig imitation,
• Ömsesidig förståelse av status och tillhörighet – för att utbytet skulle kunna ske.

Kulturen var alltså biologins instrument för att navigera samarbete utan släktskap.

Observera att tredelningen finns i horisontell och vertikal form. Den horisontella består av ”dag – skiftaren – natt”. Den vertikala är föreställningen om världen i tre rum: himmel, jord, underjord.

Det intressanta är att den vertikala föreställningen levde kvar ända in i första halvan av 1900-talet, då skolornas undervisning i naturvetenskapliga ämnen ledde till att detta vetande domiera den allmänna kunskapssfären. Tack vare föreställningen att världen var uppbyggd i tre våningar trodde sig människorna kunna orientera sig i den värld de uppfattade att de levde i inte mindre än 40 000 år! I denna föreställning dog historien aldrig ut utan fortsatte att leva i varje generations nutid – historien bidrog att forma deras liv!

Hur var det med den horisontella föreställningen? Till den ska vi återkomma längre fram.

et folk som den engelska arkeologen Dorothy Garrod döpte till natufier<(i> levde i Levanten, närmare bestämt Palestina, för 12 000 till 8 000 år tillbaka. De är kanske det tydligaste exemplet på hur biologiska krav (som föda, trygghet, reproduktion, energibehov) driver fram komplex kultur:

Vid El Sultan-källan något ovanför Jordanfloden bildades ett stadsliknande system med social differentiering, arbetsfördelning, lagring och kollektivt ansvar. Det har av arkeologerna döpts till Gamla Jeriko (Kenyon 1959).

För att hålla 2 000 personer vid liv krävdes exakta regleringar av resursflöden, styrda av kalendrar, förråd, ritualer och symbolsystem.

Det prästerskap som sannolikt ledde samhället fanns där för att reglera och koordinera biologiska behov genom kulturell mening.

De levde alltså i en biologiskt spänd miljö, men löste detta inte genom teknologi – utan genom ritual och berättelse.

Natufierna skötte sig så bra att de började lida av överbefolkning vilket ledde till att de spred sig västerut (till bl a södra Tunisien) och österut (till norra Mesopotamien och Anatoliens kustland). I en grotta i närheten av dagens Antalya på Turkiets sydkust har påträffats graffiti som kunnat dateras till natufisk tid, cirka 8000 f Kr. Ristningarna har arrangerats av den engelska arkeologen James Mellaart så att de blir enklare att läsa. Det är en typisk tolkning av en narrativ arkeologi, men ändå användbar i ett postnarrativt sammanhang.

Låt oss börja uttolkningen av natufiernas tankevärld med korsen. De visar världens fyra väderstreck och symboliserar världen i sin helhet. Det mindre korset nedtill t h visar den mindre värld som natufierna trodde att fanns före skapelsen. Denna värld var troligen täckt av vatten, urhavet. Skaparanden – ordet gud var inte uppfunnet på 12 000 år sedan – skapade jord i urhavet, först ett berg, det första berget, det mest heliga, sedan resten av landen.

Därpå inträffade det olycka. Ur undersidan av det första berget trängde fram det kosmiska monstret. Det hade ett idag okänt natufiskt namn och var troligen mycket fruktat. Det hade inga ögon, ingen nos men en jättelik, rund mun. Det var med den som monstret kunde sluka sol och måne med. Ovanför monstret genererar Skaparanden, som nu blivit herren över himmel och jord (obs! ingen underjord!), den kosmiska hjälten som ska skydda solen och månen vid sol- pch månförmörkelserna.

Överst på den bild av världen och dess skapelse som Mellaart sammanställde finns en horisontell rad: fr v mån-anden (senare månguden), Skiftaren och dagsljusets enbenta sol-ande. Här har vi samma tre delade horisontella ordning på bilden från El Castillo-grottan.

I en förlängning in i dagens värld ser vi åter denna tredelning i den kristna kyrkans lära om treenigheten: Gud Fader (Skapelseanden, som yttrade "Varde ljus!") och Helige Ande (som påminner om Skiftaren), samt den tredje aspekten – Ljusbäraren, Sonen Jesus.

I artikeln om Homo erectus och H ergaster påvisas hur mycket av vårt beteende i grupp utgör ett upprepande av ett beteende som människan lärt sig för över 1 miljon år sedan. Vi har inte lämnat historiens bakom oss. Den har i själva verket levt med oss hela tiden och påverkat den sociala utvecklingen.

Ett annat exempel är sången, som visar hur någonting livsnödvändigt förfallit till stöd till genetiskt tvång. I slutet på Homo ergasters liv, kanske redan för 1,4 miljoner år sedan, hade hon fått struphuvudet på plats. Då utvecklade hon inte bara ett språk med grammatik utan också sången, som existentiellt hjälpmedel. Sannolikt hade ergaster-grupperna kartor över sina revir i form av sånger på samma sätt som aboriginerna i Australien än idag har det i sina song-lines. Men man hade troligen också sånger som sade vilka växter var ätbara, vilka farliga. Det kan hända att hos Homo heidelbergensis, som H ergaster utvecklades till i Afrika, hade större delen av sin kunskapsbank bevarad i sånger.

Detta praktiska sjungande kontrasterar till dagens konserter av populärsångerskor, som vänder och vrider på människor plågor inför fortplantningen. Fascinerande nog samlar de på jättelika åhörarskaror på 100 000 personer. De sjunger om kärlek, ett beteendedrag hos människan som är genetiskt inplanterad i varje individ. Många ser denna utveckling som en höjdpunkt i den mänskliga kulturen, men den är i själva verket ett av de många inslagen av förfall. Även om dagens sång och musik kan bära stor individuell mening och tröst, får vi inte glömma att sångens ursprung var livsnödvändigt – en karta för överlevnad, inte bara ett eko av känslor.

Slutsats

Vad vi visar här är att kulturens uppkomst inte var en fri uppfinning – utan en biologisk nödvändighet. Inte i bemärkelsen determinism, utan i bemärkelsen djup syntes mellan:

• kroppslig rytmik,
• social struktur,
• minnesförmåga,
• samhörighetens neurobiologi,
• och det ständiga behovet av att förstå var vi är, vad vi är – och varför världen ser ut som den gör.

Med andra ord: kultur är inte motsatsen till biologi.

Kultur är biologins meningsbärande språk.

Referenser

Hoffmann et al 2018: D. L. Hoffmann, C. D. Standish, M. García-Diez, P. B. Pettitt, J. A. Milton, J. Zilhão, J. J. Alcolea-González, P. Cantalejo-Duarte, H. Collado, [...] , and A. W. G. Pike + 4 authors Authors : U-Th dating of carbonate crusts reveals Neandertal origin of Iberian cave art. Science, 23 Feb 2018, Vol 359, Issue 6378.
Kenyon 1959: Kathleen Kenyon: Jerikos murar. Översatt till svenska av Kerstin Karling. Natur och Kultur.
Kuukkanen 2015: Joini-Matti Kuukkanen: Postnarrativist philosophy of historiography. New York: Palgrave-Macmillan.
Leroi-Gourhan 1971: André Leroi-Gourhan: Préhistoire de l'art occidental.
Lindgren 2015: Sören G Lindgren: Den märkliga gravettienkulturen. Kapitel 5. Världsbilden Historiens Fenix (https://www.hypertexter.se/Gravettien_04.htm)
Mellaart 1975: James Mellaart: The Neolithic of the Near East. Macmillan Co.
van Peer et al 2004: Philip Van Peer, Veerle Rots, Jeanne-Marie Vroomans: A story of colourful diggers and grinders: the Sangoan and Lupemban at site 8-B-11, Sai Island, Northern Sudan. Before Farming 2004/3.

---

Läs även artikeln Fermenterat kött och social tid: ett paleosociologiskt perspektiv på Homo erectus och Homo ergaster
Till Historiemenyn
Till Huvudmenyn.