Under en period av ett halvsekel, mellan cirka 1200 och cirka 1150 f Kr, ödelades större delen av bronsålderns blomstrande städer i östra Medelhavsområdet. Den amerikanska historikern Robert Drews gav år 1993 ut en bok som öppnade för en ny tolkning av denna märkliga kollaps. Där räknade han upp inte mindre än 47 större och mindre städer, som hade lagts i ruiner (Drews 1993):
- I Grekland var det tio städer, bland dem Pylos, Mykene och Thebe, som råkade utför detta öde.
- På Kreta noterar han att två av tempelpalatsen, Kydonia och kanske Knossos, drabbades.
- I Anatolien plundrades och brändes 13 städer, bland dem Troja och Hattusas (hettiternas huvudstad).
- På Cypern var det fyra städer som vandaliserades.
- I Syrien drabbades nio städer av denna tidens förbannelse, bland dem Ugarit och Aleppo.
- Slutligen i södra Levanten, läs Palestina, var det nio städer, bl a Mediggo och Betel, som lades i ruiner.
En så här omfattande ödeläggelse har arkeologerna försökt på olika sätt förklara sedan mitten av 1800-talet. I två olika fornegyptiska källor, inskrifter av farao Merneptah (1212–1203 f Kr) och farao Ramses III (1186–1155 f Kr) omtalas folk från havets mitt och folk från norr som med relativt långa mellanrum angrep Egypten. Under lång tid har man trott att dessa folk, som av fransmannen Emmanuel de Rougé kallades Sjöfolken år 1855, skulle ha orsakat katastrofen.
Efterhand växte insikten om den enorma omfattningen på katastrofen med att alltfler arkeologiska utgrävningar avslöjade nya eldhärjade och förstörda ruiner. Då föreslogs att Sjöfolken var ett uttryck för emigration från Balkan och längre norrut. Grekiska dorer troddes ha kommit från Balkan, traker från Bulgarien och libyer öster om Egypten. Kartan nedan illustrerar denna hypotes samtidigt som den visar omfattningen på mängden av ödelagda städer.
Men från 1960-talet har framkastats att en klimatförsämring kunde ligga bakom katastrofen. Då upptäckte arkeologerna att en plötsligt minskning av befolkningen i Grekland hade inträffat kring 1200 f Kr. Slutligen år 2012 kunde en antropolog med paleoklimat som specialitet, professor Brandon Drake vid universitet i New Mexico i USA, fastställa omfattningen på klimatnedgången kring 1200 f Kr.
På grund av en period av höga lufttemperaturer i norra Europa kom ”Medelhavets yttemperatur att snabbt kylas ner under bronsålderns slut, vilket hindrade luften ovanför havet att uppta vattenånga med följd att regnen över land avtog och upphörde” (Drake 2012). Att skördarna uteblev på grund av torka bekräftas av förtvivlade tiggarbrev från hettiternas drottning till den egyptiska faraonen Ramses II och ett annat hettitiskt brev till kungen av Ugarit i norra Libanon. Båda uppger att man saknar säd.
Varför bristen på bröd var politiskt så katastrofal berodde på det sociala systemet med tempelpalats som centrum i städerna på denna tid. Vid varje skörd samlades säden in i templen och lagrades där. Därifrån redistribuerades den till den underlydande befolkningen. I många fall fungerade templen som restauranger: Invånarna i en stad gick till templet på morgonen och på kvällen och åt där sin angivna portion mat, i regeln gröt med någonting annat. I södra Mesopotamiens städer var det ofta dadlar, men där man även hade boskpasskötsel fick man troligen en bit kokat kött till gröten.
Att döma av de forngrekiska texter på Linear B från Mykene som översatts så var disciplinen i östra Medelhavsområdets städer stenhård, kanske hårdare än i det risproducerande Ostasien. Varje individ hade sin bestämda arbetsuppgift i bronsålderns städer. Men så länge befolkningen fick mat och sannolikt också kläder genom templens och därmed härskarens försorg accepterade man de hårda förhållandena. Men när maten tog slut sprängdes också disciplinens bojor och ett rasande uppror sprang fram. På många håll särskilt i Anatolien förstördes städerna sannolikt av att en hungrande och frustrerad befolkning gjorde uppror och tände eld på tempelpalatsen.
Men det förklarar inte Sjöfolken.
Sherdenkrigarnas hemligheter
De gåtfulla Sjöfolkens historia börjar redan hos den stora faraon Ramses II (c:a 1303 – c:a 1213 f Kr). Av flera olika inskrifter från Ramses II:s tid framgår att en icke-egyptisk grupp av krigare, som kallades sherden, ingick i faraonens livvakt. Det har föreslagits att dessa sherden skulle ha vara den fornegyptiska formen för vår tids etnonym ”sardinier” och toponymen ”Sardinien”.
Sherden var legosoldater. I sin livvakt tycks Ramses II ha särskilt litat på dem. När faraon hade trubbel med nubierna i södra Egypten förlades sherdenkrigare att vakta templet Abu Simbel som Ramses II hade låtit bygga i södra Egypten för att markera att området tillhörde honom. Även vid slaget vid Kadesh i norra Palestina år 1274 f Kr skulle sherdenkrigarna ha spelat en viktig roll. Ramses II skulle ha lyssnat på deras förslag om att dela upp den egyptiska hären i fyra stora kolonner med c:a 500 hästdragsna stridvagnar var.
Sherdenkrigarna hade inte kommit till Egypten på egen initiativ. De hade försökt angripa Egyptens Nildelta som pirater. En inskrift på Tanis stelen, som kom till på Ramses II:s tid, säger att ”de oroliga sherdenkrigarna, som ingen någonsin lyckats besegra, kom djärvt seglande i sina krigsskepp från mitten av havet, ingen var mäktig att motstå dem” (Pritchard 1969). Men Ramses II lyckades lura in sherdens piratskeppt i fällor och ta sherdenkrigare tillfånga. De gavs sedan chansen att överleva som legosoldater i faraos livvakt.
Sherdenkrigarna var beväpnade med en rund sköld och ett ovanligt långt bronssvärd. På huvudet hade de en hjälm med två horn, en detalj som vi ska återkomma till. Egyptiska fotsoldater på denna tid hade rektangulära sköldar och var beväpnade med spjut. I de hästdragna stridsvagnarna fanns en kusk och en krigare vars vapen var pil och båge. Vanligtvis kunde stridsvagnarna köra igenom ledet av fotsoldater, vilket ofta fick infanteriet att vika undan och fly. Men sherdenkrigarna tycks inte ha gjort det. Orädda steg de åtsidan för det anstormande stridsvagnsekipaget men angrep det sedan när det körde förbi. Men ett sherdensvärd kört i kroppen kom en häst som drog en stridsvagn inte långt. Eller också kan de ha stuckit ett spjut mellan ekrerna på det ena elle båda hjulen, vilket troligen ledde till att vagnen kraschade. Slutligen är det möjligt att sherdankrigarna lyckades slå ut antingen kusken eller bågskytten uppe i stridsvagnen på det ena eller andra sättet. De här detaljerna är okända.
Varför sherdenkrigarna inte vek undan utan bara steg åt sidan inför angripande hästdragna stridsvagnar har samband med hornen på deras hjälmar. De symboliserade kontakt med gudarna. Varför trodde sherdenkrigarna att de hade denna kontakt? Det hade sannolikt att göra med att inför en strid intog sherdenkrigarna en drog som gjorde att de inte var rädda. De upplevde det som om de fått kontakt med gudarna. Därmed förmådde de rusa mot fienden i ett hänsynslöst rus på samma sätt som vikingatidens bärsärkar.
Det är känt att krigare i Central- och Sydasien intog drycken soma, också benämnd haoma, inför en strid. Vad den bestod av är en helt kartlagt, men gjorde dem uppenbarligen orädda. Vid övergången till bronsåldern spreds den hästdragna stridsvagnen från Centralasien till Europa på några årtionden. Varför skulle inte idén att använda droger för att öka krigarens mod inför strid ha kunnat sprida sig lika snabbt? Att sherdenkrigarna kunde beskrivas omöjliga att besegra som på Tanis stelen skulle just förklaras av att de var kalla och orädda under strid, gick till anfall med en hänsynslösthet som chockerade motståndaren och fick denne ur balans. Men det talades inte om detta drogbruk – man kunde inte skryta med att en hjälte var på fyllan! – lika litet som det dröjde innan vi fick kännedom om att de allierades trupper under andra världskriget uthärdade fruktansvärda strider tack vare tilldelning av metamfetamin.
Sherdenkrigarnas märkliga svärd
Sherdenkrigarna stred därtill med långa svärd där motståndaren hade antingen spjut eller pil och båge som vapen. Sherdenkrigaren kunde med sitt stora svärt slå undan ett spjut och sedan sticka svärdet i motståndaren. Det var dessa starka långsvärd av brons som sannolikt på ett avgörande sätt bidrog till sherdenkrigarnas framgångar.
Svärdstypen kallas av arkeologerna för Naue II (Hoagland). De skulle ha börjat gjutas på 1400-talet f Kr i Norditalien. Sedan spreds modellen över Europa ända till Norden. Småningom skulle den ha hittat till mykenernas Grekland och därifrån till Anatolien (ibid). Modellen var i bruk i över 700 år. Först gjöts de i brons, sedan smiddes de av järn. I motsats till andra svärdmodeller vek eller böjde sig Naue II-svärd inte i strid. Man kunde både hugga och sticka med ett långsvärd av denna modell.
Beskrivning ovan av sherdenkrigarnas krigskonst ansluter sig till den amerikanska historikerna Robert Drews förslag att det inte var migrationer utan en ny typ av krigsföring som medförde bronsålderns sociala kollaps. Utan tvekan bidrog sherdenkrigarnas nya taktik till att för fotsoldater inte bara flydde utan kunde stå upp mot och bekämpa hästdragna stridsvagnar. Men jag tror att de sistnämnda försvann av ekonomiska orsaker.
En hästdragen stridsvagn var ett dyrt vapen. Det krävde träning av hästarna, regelbundet underhåll av själva stridsvagnen och nästan daglig övning för kusken och bågskytten. Ett tiotal personer var engagerade i att hålla den hästdragna stridsvagnen i alla avseenden i perfekt form, så att den klarade en hård strid.
Endast mycket stora gårdar, alltså vad vi skulle säga herrgårdar var förmögna att ställa upp med och underhålla en hästdragen stridsvagn.
Där städerna ödelades brändes också tidens herrgårdar. Den hästdragna stridsvagnen ekonomiska förutsättningar försvann.
Varför pirater?
Varför skulle sherdenkriggarna ha gett sig ut på piratverksamhet? Det kan ha berott på överbefolkning eller att torkan först började kännas i västra Medehlavsområdet – torkan kan ha känts i ett par år, följt av lite regn under ett par år och sedan återkom torkan, alltså en klimattyp som har varit ganska normal i västra Medelhavsområdet (Lutherbacher et al 2012), men kanske lite mera extrem på 1200-talet f Kr.
Men piratverksamaheten återkom under farao Merneptah (1213–1203 f Kr). Denne farao besegrade en här som invaderat det västra deltat. Den kallades ”Nio bågar”. I en inskription på en av väggarna på det stora Karnaktemplet i Luxor berättas det att ”Libyens lågtstående och usla hövding, Meryey, son av Ded, har anfallit Tehenu-landet med sina bågskyttar — Sherden, Shekelesh, Ekwesh, Lukka, Teresh – med de bästa krigarna från varje land. Han har fört med sig sin fru och sina barn – lägrets ledare. Han har nått den västra gränsen vid fälten vid Perire.” (Wikipedia, uppslagsordet Sea People, uppdaterad 2022-12-14; min översättning från engelska).
I denna lista på Sjöfolk – Sherden, Shekelesh, Ekwesh, Lukka, Teresh – är Sherden bekant. De hade sitt ursprung på vad vi idag kallar Sardinien. Sedan tros Shekelesh vara soldater från nuvarande Sicilien (Cline 2015). Etnonymen Teresch kunde handla om de tidiga etruskerna (ibid).
Vad gäller etnonymen Lukka är det inte troligt att en libysk hövding skulle ha kunnat mobilisera folk från Mindre Asien, där Lukkafolket tros ha bott under namnet lykier i sydvästa Anatolien. Vad som är möjligt är att Lukka hänsyftar till kolonistörer från just det anatoliska Lukka. Det skulle vara frågan om en koloni, som hunnit växa sig så stor att den kunde ställa upp med en kontinent krigare på den mäktiga grannhövdingens begäran. Homeros återger en uppgift om att halva befolkningen i Lukka i Anatolien skulle ha flyttat till Italien och blivit etruskerna. Men analyser av gavsatta etruskers mtDNA tyder på att etruskerna alltid bott i vad som i dag är Toscana i Italien. Utflyttningen från Lukka gick nog till södra Tunisien som de fornegyptiska källorna föreslår.
Ekwesh har historikerna trott att vara mykener från Grekland. Men i listan över dödade var Ekwesh omskurna, vilket mykenerna troligen inte var. Det är därför troligare att i närområdet till Tunisien och Libyen Ekwesh var tidiga tuaregrer, det nomadiska folk som genomkorsar Sahara än idag.
Slaget i Pereira i Nilens västra delta inträffade år 1208 f Kr. Det pågick i sex timmar enligt farao Merneptahs efterlämnade inskrifter. Då hade libyerna och deras allierade haft så stora förluster att de lade ner sina vapen, övergav sitt bagage och sina tjänare och sprang för livet (Wikipedia, uppslagsordet Sea People, uppdaterad 2022-12-14). Egyptierna skulle ha dödat 6 000 krigare och tagit 9 000 tillfånga. För att dokumentera mängden skar egyptierna av penisarna på alla icke-omskurna fiender och högra handen av alla omskurna (ibid).
Detta sistnämnda sätt att hålla räkning på dödade fiender avslöjar blixtsnabbt det underliggande barbariet i det tillsynes civiliserade Nya riket i Fornegypten (1550–1070 f Kr).
Mängden stupade och dödade är inte heller rimliga. En här på bronsåldern torde i allmänhet ha tålt förluster på mer än cirka 30 procent innan den gav upp. Antalet uppgivna stupade hos libyerna skulle peka på att hela hären bestod av 18 000 man. Därmed skulle det också vara möjligt att ta 9 000 man tillfånga.
Fornlibyernas allierade, de fem nämnda folkgrupperna, kan inte ha ställt upp med en trupp större än 60-90 man var, större mängder krigare skulle inte det lokala försvaret ha tålt att minskas med. Om vi räknar med ett genomsnitt på 90 krigare skulle Libus allierade ha uppgått till 450 man, säg 500. De libyska krigarna kan ha varit ungefär lika många. Så när libyerna gav upp skulle 300 man ha stupat och man skulle ha kunnat ta tillfånga 700 man. Det är mängder som inte låter lika ståtligt som de som farao Merneptah lät rista in.
Källor
Bennet 2021: Alice Bennet: What Caused The Bronze Age Collapse Of Civilization? The Collector (https://www.thecollector.com/bronze-age-collapse/)Cline 2015: Eric H. Cline: 1177 B.C.: The Year Civilization Collapsed. Princeton University Press.
Drake 2012: Brandon L. Drake: The influence of climatic change on the Late Bronze Age Collapse and the Greek Dark Ages. Journal of Archaeological Science Volume 39, Issue 6, June 2012, Pages 1862-1870.
Drews 1993: Robert Drews: The End of the Bronze Age: Changes in warfare and the Catastrophe ca. 1200 B.C. Princeton University Press.
Hoagland: Brock Hoagland: The Naue II Sword. (https://www.bronze-age-craft.com/Naue_II.htm)
Lutherbacher et al 2012: Jürg Luterbacher och 45 andra namn: A Review of 2000 Years of Paleoclimatic Evidence in the Mediterranean. Kapitel 2 i boken The Climate of the Mediterranean Region. 2012 Elsevier Inc.
Pritchard 1969: James Pritchard: Ancient Near Eastern Texts
Till Historiemenyn