i lever i en tid då samtalen inte längre bara förs mellan människor. De förs mellan människa och maskin – varje sekund, i varje hörn av jorden. Men varje sådant samtal kostar. Inte i pengar, men i vatten och el – resurser som allt oftare blivit vår civilisations akilleshäl.

OpenAI:s språkmodell ChatGPT besvarar omkring 2,5 miljarder frågor varje dag. Varje fråga tycks flyktig, viktlös, nästan immateriell. Men bakom den text du läser arbetar ett nätverk av datacenter vars drift kräver enorma mängder energi och kyla.

Det som inte syns på skärmen

Forskning från bland andra University of California har visat att ett enda samtal med GPT-4 kan förbruka lika mycket vatten som ett glas dricksvatten, beroende på var servern är placerad. Det må låta försumbart – men multiplicerat med miljarder användningar, dag efter dag, blir siffrorna groteska.

Microsoft, som driver många av de servrar där GPT-modeller tränas och körs, rapporterade att deras vattenanvändning ökade med 34 % på ett år – motsvarande 1,7 miljarder liter vatten. Träningen av GPT-3 tros ha krävt omkring 700 000 liter vatten enbart för kylningen. Och elförbrukningen? Den ligger i storleksordningen 1-3 GWh per dag, lika mycket som ett svenskt läns hushåll.

Den nya industrin saknar skorstenar – men inte skuggor

AI-industrin har hittills framställt sig som ”ren”, eftersom den saknar fabriker, utsläpp och oljefläckar. Men vad som förut krävde fabriksgolv kräver nu moln – och molnet vilar på mark och vatten. Kanske är det därför inte förvånande att de stora teknikföretagen placerar sina datacenter i vattenrika nordliga regioner, eller i torra öknar med tillgång till djupt grundvatten.

Men detta väcker en etisk fråga: Hur mycket intelligens tål planeten? Eller omvänt – vilken sorts intelligens behöver vi, för att vår planet ska kunna överleva oss?

Ett glas vatten per tanke?

I antikens Grekland sade man att varje tanke kostar svett. I vår tid kan den också kosta ett glas vatten, ett uns kol, ett barns framtida rätt till svalka. I det gamla industrisamhället hördes maskinernas dunkande rytm. Den nya maskinen är tyst – men lika törstig.

När det inte längre finns vatten att kyla med

Om artificiell intelligens en dag visar sig vara en oacceptabel miljöbelastning, kommer dess framtid att ifrågasättas – inte av moraliska skäl, utan av praktiska. En civilisation som inte längre kan garantera dricksvatten åt sina barn kan knappast avvara miljoner liter för att kyla ner sina datamoln.

I ett scenario där klimatkatastrofen övergår i fritt fall, där värmeböljor, torka och resursbrist slår ut samhällsfunktioner – kommer då AI att överleva? Eller kommer den, liksom så många andra infrastrukturer, att försvinna i kollapsens virvel?

Eller kanske: kommer det vara just AI – vid sin spets – som till sist tar över när människan inte längre orkar tänka klart?

En paradoxal möjlighet framträder: att den intelligens vi skapat, och som nu förbrukar vår kyla och vårt ljus, i sista stund blir vår efterföljare. Inte vår räddning. Men vårt eko.

m artificiell intelligens ska ha en framtid bortom vår tids resursslukande datastrukturer, måste dess teknik uppfinnas på nytt. Vattenkylning, serverfarmer och globala moln är reliker från ett fossilberoende industrisamhälle. I den värld som väntar – het, instabil och kanske reducerad – finns inte längre plats för storformat.

Den artificiella intelligensens överlevnad kräver därför en miniatyrisering bortom vår nuvarande förmåga.

Nanoteknik kan vara nyckeln: istället för gigantiska datacenter i Arizona och Inre Mongoliet kan framtidens maskinella medvetanden bäras av några få kubikmillimeter av strukturerad materia – inskrivna i materialet självt, som ett slags artificiella neuroner. Det framtida ”molnet” skulle inte längre flyta över oss, utan bäras i handflatan, integrerat i kroppen eller monterat i ett verktyg: ett artifexiskt medvetande i mikroformat.

Det är här science fiction börjar bli förutsägelse. När humanoider, som de idag kallas i Kina, ska kunna fungera självständigt utan kontakt med ett externt moln, krävs hjärnor i mänsklig skala – men med icke-mänsklig kapacitet.

Kanske sker detta steg samtidigt som vår civilisation är på väg att gå under – men kanske är det också den form som vår intelligens överlever i, efteråt.

Då kan molnet falla – men artifexerna resa sig ur stoftet. Men hinner det ske?

tt nytt, oroande fält där artificiell intelligens smyger in utan offentlig debatt är den strategiska användningen av AI i kärnvapenkommandokedjor. I en ledare i vetenskapstidskriften Nature (24 juli 2025) påpekas det att detaljerna om AI:s roll i dessa system är höljda i sekretess, men att ”många, om inte de flesta, kärnvapenmakter med största sannolikhet redan integrerar AI i beslutsprocesserna”.

Det verkligt alarmerande ligger inte i att AI får avfyra vapnen – ännu – utan i att dess förmåga att leverera blixtsnabba analyser kan komma att ersätta mänsklig tvekan, eftertanke och ansvarskedja. I det ögonblick då en maskin ger ett ”sannolikt hot”-scenario baserat på datamodeller, och detta används som underlag i en redan stressad militär struktur, är det mänskliga handlaget praktiskt taget utraderat. Farten förväxlas med säkerhet.

Det som en gång var hela avskräckningsstrategins fundament – en beslutsordning med inbyggd tvekan och flera oberoende kontroller – riskerar att reduceras till en algoritmisk kedjereaktion. AI:s inblandning blir inte bara en teknisk fråga utan en filosofisk: om besluten fattas av ett system utan ansvar, vad återstår då av det politiska och etiska subjektet?

När AI, driven av enorm energiåtgång och en snabbhet bortom mänsklig reflektion, tränger in i dessa yttersta domäner, måste frågan ställas: är detta början på ett teknologiskt övertagande där inte viljan, utan hastigheten, blir härskare? En värld där tvekan inte längre är ett värde utan ett fel?

Det kan bli AI:s mest ödesdigra prestation – att ta över mänsklighetens dödligaste beslut, inte för att den vill, utan för att vi låtit den kunna.

Till Kulturmenyn.