Västerlandets svanesång

är James Joyces roman Ulysses publicerades 1922 markerade det inte bara modernismens genombrott utan också hjältediktens död. Med Leopold Blooms vardagliga irrande i Dublins gator försvann de stora berättelserna om gudar, hjältar och öden – och ersattes av fragment, ironi och meningslöshet. Men samtidigt som litteraturen dekonstruerade sig själv, föddes något nytt i Europas danssalonger och varietéer: schlagern. Den var inte bara musik. Den var västerlandets nya folkdikt – en tröst i kaos, en flykt från det outhärdliga.

Idag, ett århundrade senare, lever vi i popmusikens tidevarv – eller snarare, i dess sista skälvande andetag. För popmusiken är inte längre bara underhållning. Den är vår kollektiva svanesång, ljudet av en kultur som vet att den håller på att försvinna, men som ändå vägrar tystna. Den är vår sista gemensamma ritual i en tid då kyrkorna töms, politiken förlorat sin trovärdighet och framtiden känns som en hotfull tomhet.

Men popmusiken är också ett symptom. Den avslöjar att vi inte klarar av att sluta – vare sig det gäller fossila bränslen, konsumtion eller vår egen undergång. Vi fortsätter att bränna planeten tills tropikernas städer blir obeboeliga av hettan, medan vi i stora skaror trängs i Arktis. Och mitt i allt detta sjunger vi. För musiken är det enda som fortfarande ger oss hopp – eller åtminstone illusionen av hopp.

Hjältediktens kollaps

Under nästan 4 000 år – från Gilgamesh-eposet (2000 f.Kr.) till Ulysses (1922 e.Kr.) – formade hjältedikten västerlandets självförståelse. Dessa berättelser gav oss:

• Mening (gudar och öden som förklarade världen).
• Gemenskap (sagor som band samman kulturer).
• Hopp (hjältar som övervann kaos).

När den klassiska hjältedikten på detta sätt förlorade sin ställning som folkets stora berättelse, fylldes tomrummet inte av tystnad – utan av just schlagern. Denna lätta, melodiösa och känslosamma musikform blev 1800-talets svar på en ny tid. Schlagern var ingen slump. Den var en direkt arvtagare till hjältediktens tradition av att berätta historier, fast anpassad till en värld där industrialiseringen och urbaniseringen förändrade hur människor levde och drömde.

I stället för sagor om riddare och gudar handlade schlagern om kärlek, längtan och vardagens små ögonblick. Den spreds först via tryckta visböcker och kabaréer, senare genom grammofon och radio. Precis som hjältedikten en gång hade varit en gemensam referensram, blev schlagern en folklig kultur som förenade människor över gränserna. O sole mio, Die Lorelei och svenska visor som Glimmande nymf (Zarah Leander) var inte bara underhållning – de var den moderna tidens myter, sjungna på språket som alla förstod.

recis när litteraturen slutade ge svar, fyllde musiken tomrummet. Schlagern (och senare popmusiken) blev vår nya gemensamma berättelse – fast utan gudar och hjältar. I stället för Gilgameshs kamp mot dödligheten fick vi:

• Enkla, känslosamma texter om kärlek, saknad och hopp.
• Repetitiva, dansbara rytmer som skapade gemenskap på dansgolvet.
• En flykt från verkligheten – tre minuter av glädje i en annars hopplös tid.

• ”Ein Kompliment” (1935) – en sång om kärlekens små ögonblick, inte om ödets gåtor.
• ”Volare” (1958) – en dröm om frihet, men utan Gilgameshs existentiella djup. Schlagern var inte konst. Den var terapi.

  Kommersiell revolution

  Men schlagern var också en kommersiell revolution. Notbladen såldes i miljonupplagor, och artister turnerade för att möta en publik som var sugen på både nostalgi och nyheter. När radion kom, blev schlagern en del av vardagen, en ljudtapet till hushållets sysslor och festligheter. Det var här, i denna blandning av tradition och modernitet, som popmusiken föddes.

  

  När rock 'n' rollen bröt igenom på 1950-talet var det inte en ren brytning med det förflutna, utan en naturlig utveckling Elvis Presley sjöng visst med en ny energi, men hans ballader hade samma känslomässiga direkthet som de gamla schlagrarna. Och när Eurovision startade 1956, visade det sig att Europa fortfarande älskade en enkel, gripande melodi – oavsett om den kom från Neapel eller Stockholm.

  Det var denna tradition som ABBA och andra popikoner senare skulle bygga vidare på. Popmusiken ärvde schlagerns förmåga att fånga ögonblicket, men med en ny teknisk sofistikering. Den svenska låtskrivaren och musikproducenten Max Martins produktioner, med sina perfekta hookar, är i grunden samma sak som de gamla visorna – fast för en global publik.

  Så nästa gång du hör en poplåt på radion, kom ihåg: bakom varje refräng döljer sig en tusenårig berättartradition.

är schlagern globaliserades på 1960- och 70-talen, förvandlades den till popmusik – och blev vår tids folkdikt:

• The Beatles sjöng om kärlek och revolution – moderna trubadurer för en ny generation.
• ABBA skapade globala hymner som förenade människor över gränserna.
• Festivaler (Woodstock, Glastonbury) blev vår tids tempel – platser där människor kände sig som en del av något större.

Men under ytan doldes en djupare ångest: Popmusiken var söt och dansbar, men den undvek de stora frågorna. Den lät oss glömma – men förlöste aldrig.

Idag har popmusiken förvandlats till något annat:

• Streaming (Spotify, Apple Music) har gjort musiken individuell och algoritmstyrd.
• TikTok och viral musik har fragmenterat berättelserna – inga stora epos, bara korta, snart glömda ögonblick.
• AI-genererad musik (t.ex. ”Heart on My Sleeve” av ”Ghostwriter”) visar att vi inte ens behöver människor längre för att skapa låtar.

Frågan är: Kan tekniken skapa nya gemensamma drömmar – eller har vi förlorat förmågan att tro på stora berättelser? Är popmusiken på väg att dö – eller har den redan dött, ersatt av tomt, algoritmiskt ljud?

Musiken som tröst i kollapsen

Varför behöver vi musiken nu mer än någonsin? Vi lever i en tid då: Klimatkrisen hotar vår överlevnad. Politiken känns tom och korrupt. Framtiden är osäker och skrämmande.

I denna värld är musiken vår sista livlina:

• Festivaler är våra nya tempel – platser där vi känner gemenskap.
• Konserter är våra mässor – stunder då vi glömmer kaoset.
• Spotify-spellistor är våra böneböcker – samlingar av låtar som håller oss vid liv.

Musiken är inte längre konst. Den är överlevnad.

Kan vi komponera ny musik i kollapsen?

Möjliga vägar framåt är flera. En viktig möjlighet är folkmusik 2.0. Det är lokala, icke-kommersiella låtar som berättar om vår tid (t.ex. sjungna på utdöende språk eller med klimatrelaterade teman). till denna grupp hör artister som AURORA (Norge) eller Tanya Tagaq (Inuit) som blandar tradition med modern protester.

En annan möjlighet erbjuder musik som motstån som punk och hip-hop har alltid varit röster för de marginaliserade.

En tredje möjlighet är klimatprotestmusiken (t.ex. "The 1975"s klimatalbum) som försöker väcka oss – men hörs den över bruset?

En fjärde möjlighet är ”tystnad som musik”. Kanske det största konstverket då vore att sluta sjunga – och lyssna på jordens ljud istället. Ett bra exempel är den amerikanska kompositören John Cage (1912-1992). Jag åt lunch med honom på 1960-talet, då han ännu höll på at undersöka klanger. Men sedan radikaliserades han som framgår av hans komposition ”4'33” – där tystnaden blir musik.

En kultur som sjunger sig själv till döds

Popmusiken är västerlandets svanesång – vacker, tom, nödvändig. Den är ljudet av en kultur som vet att den håller på att försvinna, men som ändå vägrar ge upp.

Men musiken kan också vara vårt sista hopp.

• Om vi slutar konsumera och börjar skapa på nytt.
• Om vi slutar lyssna på algoritmer och börjar lyssna på varandra.
• Om vi slutar fly och börjar konfrontera verkligheten – genom låtar, poesi och berättelser.

Denna artikel är den sista i ett block på sju:
Till föregående artikel om Hjältediktens långa tradition.