Historiens Fenix
webbsajt för historia och kultur

Europas första stad norrom Alperna låg i södra Tyskland och kallades av Herodotos för Pyrene, men går idag under namnet Heuneburg. Pyrene blomstrade på slutet av 600- och början av 500-talet f Kr. Den låg på en platå väster om Donau i Baden Würtenberg i södra Tyskland. Pyrene hade två försvarsverk, en yttre mur av trä med en ståtlig ingångsport (uppe t h) och en inre mur av byggd av tegel och trä runt den ursprungliga staden. Pyrene var emellertid en av flera liknande städer i västra, centrala och östra Europa. Rekonstruerad bild av Pyrene av Landesamt für Denkmalpflege Baden-Württemberg.

ör Donau rinner från kelternas land och staden Pyrene...” Så skrev den grekiska historikern Herodotos från Halikarnassos (c:a 485–425 f K) i sin Historia (Bok II.33). Det finns en kulle nära Donaus källor där marken är full av lämningar från en stad som blomstrade på 600- och 500-talen f Kr. Det var sannolikt Pyrene, men kallas idag Heuneburg. Men eftersom Herodotos är den enda källan så anses den grekiska historikerns uppgift inte vara ett tillräckligt bevis. Men man kan också se saken så att då det inte några bevis om motsatsen var Pyrene grekernas namn på staden, vars keltiska namn är bortglömt.

Men Pyrene var inte ensam på sin tid, ungefär samtidigt växte fram en räcka på minst 15 småstäder i Europa norr om Alperna, allt från Zavist i Böhmen till Mont Lassois och Bourges i centrala Frankrike. Pyrene var troligen den största bland dem. Denna urbana blomstring var en revolution i Europas utveckling (Cunliffe 2011): vad som kom senare under järnåldern byggde vidare på dessa småstäder.

Upptäckten av denna revolution började med utgrävningar i Heuneburg under tiden efter andra världskriget. Heuneberg var en bosättning från den sena Hallstattkulturen (800-talet–400-talet f Kr) på en platå, som från Donaus västra sida blickade över floden. Utgrävningen gav vid handen att platsen hade varit bebodd redan på bronsåldern under perioden 1600–1100 f Kr. Platån stod därpå tom i flera sekel. Sedan på slutet av 600-talet f Kr slog sig människor åter ned på platån. Den nya bosättningen befästes med murar av jord och trä. Pyrene kan på 500-talet f Kr ha haft en befolkning av på cirka 5000 invånare (Fernández-Götz et Krausse 2012).

Av allt att döma växte Pyrene i början fram under inflytande från etruskerna i Italien. Men efter det de grekiska foikerna grundat Massalia inte långt från Rhônes mynning kring år 600 f Kr kom småningom ett grekiskt inflytande in i Hallstattkulturen. Alldeles i slutskedet lyckades etruskerna komma tillbaka (Cunliffe 2011).

Omkring 600 f Kr byggdes befästningsverken om. Staden hade vuxit så mycket att den nu delades i en övre och nedre del. Övre delen befästes med murar av lertegel i ungefär samma stil som befästningsverk gjorda av etruskerna söder om Alperna (Moore & Fernández 2022). Lerteglen var soltorkade, inte brända. En monumental port i tidens stil byggdes som ingång till nedre delen av staden.

Men snart växte fram en alltmer omfattande bosättning utanför nedre stadens murar. Pyrene hade vuxit till att omfatta nästan 100 hektar. Den skulle, som nämnt, ha haft en uppskattad befolkning på 5 000 invånare (Fernández-Götz 2015). Pyrene var på 500-talet f Kr något av storstad norr om Alperna.

Men staden var större än så. Pyrene/Heuneburg var omgiven av ett slags 'satellitstäder', alla inom en radie av 15 kilometer: bland annat Hohmichele, Lebenbühl, Bettelbühl, Ennetacher, Berg, Alte Burg och Bussen.

Men det fascinerande är att det var bönder som byggde sig en 'mangård' i Pyerene eller i någon av satellitstäderna. De var bönder på huvuddelen av sin tid men också handelsmän på deltid. I början var alla jämlika i stamsamhällets anda. Somliga var skickligare i affärer än andra och blev rikare. De kristalliserade ut sig i form av en ledande klan, varvid stamsamhället upplöstes. Ledaren av den ledande klanen var också själva stadens överhuvud. Vilken titel användes i början vet vi inte, men i den senare utvecklingen kallades överhuvudet för rix i den keltiska världen. I den något senare germanska utvecklingen användes titeln druhtinaz (när den flyttades till Sverige blev titeln drott). När dessa ledare blev allmänt uppskattade och populära gravsattes de i träkammare runt vilken skottades upp mycket stora gravhögar. Tyska arkeologer har kallat dem fürstengräber, furstegravar. Det var en projicering av tysk medeltid på äldre järnåldern och felaktigt.

Vad vi ser i Pyrene/Heuneburg är ett stamsamhälle som höll på att sönderfalla i klaner. Huvudklanen bodde i själva Heuneburg, de mindre klanerna i satellitstäderna. Men när Pyrene blev allt rikare sökte sig folk från andra håll dit. Det är mycket möjligt att i slutskedet var majoriteten av befolkningen utan rötter i den ursprungliga stammen.

Med denna befolkningsökning kom också fristående hantverkare till Pyrene. Vid utgrävningarna har hittats utpräglade verkstäder för tillverkning av keramiska kärl, fibulor, som alla behövde för att hålla ihop och upp kläderna, vävning av textiler och tillverkning av smycken av brons, silver och guld samt sapropelit (det är den ofta brunfärgare och slitna ytan på ett berg djupt under ett lager av mull).

Ett av problemen med tidiga klansamhällen är att det lätt uppstod stridigheter mellan klanerna. De kunde ta sig krigiska uttryck i form av överfall och plundring, inte egentliga krig. Efter det en klan blivit utsatt för ett överfall måste den hämnas. Det hämnande överfallet kom nästan alltid oväntat.

Pyrene bedrev handel över Alperna med etruskerna i norra Italien. Men också längs Donau de grekiska kolonierna runt Svarta havet. Troligen hade man även kontakter med skyterna på de ukrainska slätterna. Det kan ha funnits i handelskoloni från Pyrene i närheten av den plats där staden Kiev nu ligger.

Befästningsverken byggda på lertegel runt Pyrene förstördes av en häftig brand omkring 540 f Kr. Staden hämtades sig aldrig efter denna katastrof. Den övergavs slutligen kring 450 f Kr. Först under medeltiden bosatte sig människor på platån igen.

Vilka byggde murarna?

Hur skaffade man sig arbetskraft för monumentalbyggen i forntiden? Megalitkulturens gravkonstruktioner i Västeuropa skulle ha kommit till genom att männen från ett givet närområde, ofta släktingar, kom till bygget och utförde det på 6000-talet f Kr. De belönades troligen med mat under arbetet och stor fest efter avslutad gärning. Troligtvis var det enligt denna metod de märkliga husen i Göbekli Tepe i sydöstra Turkiet blev uppförda redan för 12 000 år sedan. I Egypten åter var det möjligt för farao att mobilisera de unga männen från bondebefolkningen till arbetet att uppföra pyramiderna under 2600-talet f Kr. Farao uppfattades som gudom och när gud kallar är det svårt att neka.

I södra Mesopotamien införde sumererna slaveriet vid sin erövring av städerna där kring 3100 f Kr. Men dessa städer hade redan en arbetskraft i form av ett proletariat, som fick sin mat från templen samt ett kläder i form av ett höftkläde och en sovplats därifrån. Det här systemet tycks ha varit förhärskande i östra Medelhavsområdet till slutet av bronsåldern; slavarna verkar mest ha varit tjänare hos den härskande klassen.

Hos grekerna och romarna utfördes en mycket stor del av det kroppsligt krävande arbetet av slavar. Den ukrainska bondebefolkningen under järnåldern betraktades av skyterna som deras slavar. Men troligen var det frågan om embryot till livegenskap. Bönderna fick inte lämna sin jord mot att skyterna försvarade dem.

I Pyrene var alla i början släkt med varandra. Genom släktskapen inom en klan fick man plats i matlaget på en bondgård och i samband med det sannolikt också kläder och sovplats. Bonden sände sina släktingar i matlaget ut på arbete på åkrar och med boskap. När det gällde de stora befästningsarbetena i Pyrene mobiliserades alla klanmedlemmar till arbetet, inklusive inflyttade hantverkare, som vid ett nekande skulle ha förlorat sitt uppehållstillstånd. På ett liknande sätt skulle ett nekande för klansläktingarna ha medfört uteslutning från matlaget, varför ingen sade nej.

Källor, detta avsnitt:

Cunliffe 2011: Barry Cunliffe: Europe Between the Oceans: 9000 BC-AD 1000. Yale University Press
Fernández-Götz et Krausse 2012: Manuel Fernández-Götz and Dirk Krausse: Heuneburg. First city north of the Alps. World Archaeology 55/2012.
Fernández-Götz et Krausse 2013: Manuel Fernández-Götz and Dirk Krausse: Rethinking Early Iron Age urbanisation in Central Europe: the Heuneburg site and its archaeological environment.
Fernández-Götz 2015 Manuel Fernández-Götz: Urban experience in early Iron age Europe: central places and social complexity. Contributions in New World Archaeology, vol. 9, Early Urbanism and Remote Sensing in Contemporary Archaeology.
Moore & Fernández 2022: Tom Moore and Manuel Fernández-Götz: Bringing the Country to Town: 'Rurban' Landscapes in Iron Age Europe. Journal of Urban Archaeology, 5 (2022)

ästan mitt i Frankrike låg en annan av de tidiga stadsbildningarna i Europa norr om Alperna: Mont Lassois. Även den låg på en kulle. Den hade J-form och var uppdelad i en övre och lägre del: den norra Mont Saint Marcel är den högre medan Mont Roussillon bildar den lägre delen. Ingendera är ordentligt arkeologiskt undersökt, men Mont Saint Marcel är geomagnetiskt kartlagd. På 500-talet f Kr var kullen kraftigt befäst, vilket framgick när arkeologerna grävde ut en vallgrav. Den var 5 m i djup och 19 m i bredd i en längd av 2,7 km runt kullen. På inre sidan av vallgraven fanns ett befästningsverk, fortfarande mer än 3 m högt på sina ställen. Det var byggt enligt ett system med träreglar fyllda med stenar som var det vanliga i den keltiska kulturen. (Fernández-Götz 2015).

Vid den geometriska kartläggningen av Mont Saint Marcel framgick att platån var noggrant planerad (von der Osten-Woldenburg et al 2006). I ett avskild område fanns lämningar av fyra absidala hus. Det största var hela 35 m långt (Se bild ovan). Det var uppenbarligen här den härskande familjen bodde, administrerade och tog emot.

Palatset på berget Saint-Marcel var byggt i trä. Utgrävaren, professorn i arkeologi vid universitet i Burgund, Bruno Chaume, skriver så här i sin hyllande presentation av arkitekturen på palatset:

”Det som slår en i fråga om arkitekturen för palatset på Saint-Marcel platån är inte byggnadens längd, inte heller dess absid eller dess framsida utan dess yttre galleri; vi ser ett hem och ett palats som gestaltar nya arkitektoniska uppfinningar vars motsvarighet inte setts sedan bondestenåldern. Nej, vad som gör ”Vix-damens palats” så exceptionellt och originellt är storleken, som helt saknar motsvarighet (22,30 m till taknocken). Det var möjligt genom en djärv lutning på taket, som troligen var 15 och 20 m högt med en lutning på 40/45 grader. Dessa egenskaper ger onekligen byggnaden en monumental karaktär. Om man till detta fogar rikedomen i dess dekorationer både i exteriören och interiören och slutligen och kanske framförallt en regelbundenhet och en precision i byggnadens geometri; lika mycket som de övriga egenskaper som gör byggnaden till ett unikum i den mellersta europeiska förhistorien.” (Chaume 2009 )

Staden eller med den romerska beteckningen oppindan Mont Lassois blomstrade under 500-talet f Kr under Hallstatt-kulturens slutskede. Mont Lassois blomstring måste ses i relation till att en grekisk koloni grundades vid Rhônes mynning, Massalia, år 600 f Kr. I höggravarna nära byn Vix domineras gravgodset av grekiska artefakter.

Enligt en hypotes skulle mycket värdefulla tackor med tenn från Cornwall i England ha transporterats uppför Seine till Vix, där tennet lastade om för landtransport till Saônefloden och därifrån söderut till Massalia. Oppidan Mont Lassois tog tull för transporterna av tenn. Tack vare tullen skulle den härskande familjen ha ånjutit en remarkabel rikedom. Denna hypotes är emellertid inte riktigt bevisad. Men det råder inget tvivel om att Mont Lassois var viktigt för handelsmännen i Massalia.

Men lång viktigare var handeln med salt. Den ledande familjen importerade salt från olika källor, kanske ända från saltgruvan i Hallstatt i Österrike som fått ge epoken dess namn. Saltet såldes sedan vidare till bönderna som bodde och verkade i ett område ungefär 50 km runt staden Mont Lassois. Enligt traditionen skulle saltad skinka och kanske även rimmat sidfläsk uppfunnits av kelterna i Frankrike under Hallstattkulturens tid (Kurlansky 2003). För att garva läder krävdes också stora mängder salt (Martinsson 2009) och läder användes av allt att döma som bröstharnesk hos fotsoldaterna i de återkommande konflikterna mellan Hallstattskulturens städer.

I det inhägnade området i staden Mont Lassois fanns sannolikt ett hus eller ett rum där de matvaror som bönderna lämnade i utbyte mot salt.

Men före den geometriska kartläggningen var emellertid Mont Lassois inte känt. I stället var det stadens statusgravar belägna inte långt från stranden av Seine och nära byn Vix. Utgrävningen av den största av gravhögarna, Tombe princière, år 1953 blev en sensation. Man hittade en kvinnlig statusgrav!

en gravsatta kvinnan döptes till ”Prinsessan från Vix”. Men hennes kvinnlighet ifrågasattes. Om hon var kvinna så kunde hon vara prästinna, men inte annat. Seniorprofessorn i arkeologi vid Göteborgs universitet, Kristian Kristiansen, föreslår i sin, på sin tid mycket lästa bok Europe before History, att hon skulle ha varit en kvinna från Grekland som gift sig med en högt uppsatt man i Mont Lassois (Kristensen 1998). Men nu har osteologiska undersökningar fastställt hon var kvinna, men handikappad: hon hade problem med höfter och nacka. Hon gick haltande och med lutat huvud. Men det var henne inte till förfång om hon satt på en stol eller bänk eller bars omkring i en bärstol.

Gravhögens storlek var 42 m i genomskärning och 5 m hög. Inne i kullen fanns en gravkammare av trä som var 4x4 m stor. Den avlidna låg på rygg i en ceremoniell vagn. Men de fyra hjulen hade skruvats bort och stod uppställda längs väggen.(Chaume & Dedet 2018)

Vagnen tyder på att den avlidna förts i en procession från palatset uppe på Mont Lassois. Den hade tillverkats enkom för tillfället och därför lämnats som helig i gravkammaren.

Bland gravgåvorna var det särskilt två som var iögonenfallande: en halsring i 24 karats guld och en jättelik krater i brons, hela 1,54 m hög (ibid).

Guldhalsbandet är dekorerat med liten staty av en pegasus, en bevingad häst, nära vardera änden (se bilden). Det kan peka på en grekisk tillverkning. I graven hade hon också ytterligare en torques men i brons, sex stycken fibulor, sex armringar i skiffer samt en sjunde armring av bärnsten.(ibid)

Det märkligaste föremålet är den stora kratern, ett jättekärl för blandning av vin och vatten. Kratern är 164 cm hög och väger över 200 kilo. Den består av hamrad brons. Den transporterades till Vis i bitar och sattes där samman.(ibid)

Frågan är om den alls användes till det avsedda, nämligen att blanda vin och vatten. Kratern skulle rymma inte mindre 1 100 liter (ibid). Om tänker oss 550 liter vin blandades med lika mycket vatten skulle vi ändå ha att göra med en vinmängd som måste ha blivit mycket dyr.

Därför föreslår jag att jättekratern användes till att brygga mjöd eller öl (troligen på havre; Rageot et al 2019). Då skulle man utan alltför stora kostnader kunna brygga så mycket öl eller mjöd det skulle räcka till att bjuda större delen av garnisonen som vaktade fästningsverken runt Mont Lassois eller alla på annat sätt engagerade i stadens verksamhet. En sådan bjudning skulle göra värdinnan mycket populär, kan man tänka sig.

När Barry Cunliffe berättar om jättekraterns från Vix i sin bok nämner han också ett litet äldre fynd från Hochdorf nära Stuttgart i Tyskland. Det är frågan om en grekiskt kittel som en hövding, troligen en svebisk druhtinaz d v s kung, hade med sig i sin grav. Analys av bottensatsen i stora kitteln visade att de används till att brygga mjöd (Cunliffe 2011: 312).

Men den gravsatta kvinnan hade också med sig normala kärl för vindrickning, nämligen en etruskisk vinkanna eller oinochoe, en silver phiale (en grund (offer)skål) och ett flertal vinmuggar av både etruskisk och grekisk tillverkning. En av muggarna har kunnat dateras till år 525 f Kr. Av detta har man dragit slutsatsen att kvinna gravsattes c:a 500 f Kr.

Gravfynden kan tolkas så att den kvinnliga ledaren i staden på Mont Lassois bjöd på öl vid stora, troligen ganska folkliga fester och på vin för en person eller en mindre krets från den härskande eliten i staden.

I den keltiska världen var kvinnorna klart friare än vad de var i kulturerna runt Medelhavet (Cunliffe 1979). Gravfynd från gravfält vid andra städer i Europa norr om Alperna visar ett flertal opulenta kvinnliga gravsättningar (Megaw 2015). Kvinnan från Vix hade sannolikt en mycket hög ställning. Hon var sannolikt den ledande familjens ledare, men om det betydde att hon var statsöverhuvud eller borgmästare eller hövding vet vi inte. Den sociala strukturen i de tidigare städerna norrom Alperna var hierarkisk, sannolikt som en följd av en befolkningsökning. De tidigare städerna var alla befästa vilket var ett uttryck för överfall och strider mellan de olika klanerna och krig med skyterna. Det är möjligt att administrationen i de flesta städerna befann sig i ett skede av övergång från hövdingadöme till stat (Fernández-Götz 2015). ”Prinsessan från Vix” var nog närmast att beteckna som en styrande drottning.

Den mest kända keltiska drottningen var Boudica, som i England ledde ett uppror mot romarna år 60 eller 61. Boudica var emellertid inte hennes egentliga namn utan en titel. Den skulle komma från protokeltiskans konstruerade ord *boudika boud⁻ik⁻a. Det skulle ha betytt ”segerrik” (Wikipedia, uppslagsordet Boudica, uppdaterad 23-05-27). Det kan inte uteslutas att den vida uppskattade drottningen av Mont Lassois titulerades just ”boudiga” som i en keltisk inskrift från Bordeaux (ibid).

Tack vare idén med ölfester för många var boudiga av Mont Lassois mycket populär. Troligen var hon, som antytt, vida berömd. Vid hennes ganska tidiga frånfälle – hon var mellan 30 och 35 år gammal vid sin död – sörjdes hon djupt av många. Den stora sorgen gjorde att den största av gravhögarna på gravfältet vid Vix skottades upp till hennes ära, troligen också för att människor utanför staden Mont Lassois kunde komma och besöka hennes grav.

En bit från hennes grav har påträffats resterna av ett hus, som troligen hade uppförts som ett slags minnestempel. Sörjande samlades där för att fira den framstående boudigas minne. Vid det som en gång var ingången påträffades två sönderslagna statyer. Den ena hade spår av en torques runt halsen. Det har föreslagits att statyn skulle ha föreställt den berömda boudiga. Men det är inte troligt. Gudar och gudinnor gestaltades nästan alltid bärande torques. Det är troligare att statyn föreställde Andarta, som kan ha varit den sydgalliska motsvarigheten till den engelsk-keltiska krigsgudinnan Andrasta, som den engelska Boudica sägs ha åkallat inför striderna med romarna.

Källor, de två avsnitten ovan:

Chaume & Dedet 2018: Bruno Chaume and Bernard Dedet: Tracking down the story of the discovery of the Vix princely burial: new results. GERMANIA 96, 2018
Chaume & Mordant 2011: Bruno Chaume et Claude Mordant: Le complexe aristocratique de Vix - Nouvelles recherches sur l'habitat, le systčme de fortification et l'environnement du mont Lassois. EU de Dijon
Chaume et al 2009: Bruno Chaume, Norbert Nieszery et Walter Reinhard: Le bâtiment palatial du mont Saint Marcel: The House of the Rising Sun. I boken Le complexe aristocratique de Vix. Nouvelles recherches sur l'habitat, le systčme de fortification et l'environnement du mont Lassois. B. Chaume & C. Mordant (eds). Éditions Universitaires de Dijon.
Cunliffe 1979: Barry Cunliffe: The Celtic World. Bodley Head.
Cunliffe 2011: Barry Cunliffe: Europe Between the Oceans: 9000 BC-AD 1000. Yale University Press
Fernández-Götz 2015: Manuel Fernández-Götz: Urban experiences in early Iron Age Europe: Central places and social complexity. Contributions in New World Archaeology 9: 11-32
Kristiansen 1998: Kristian Kristiansen: Europe before History. Cambridge University Press.
Kurlansky 2003: Mark Kurlansky: Salt. A World History. Vintage Books.
Martinsson 2009: Kristina Martinsson: Hallstatt - Krigets salt. Umeå universitet.
Megaw 2015: J. V. S. Megaw: The Vix Burial. Antiquity, 02 January 2015.
Rageot et al 2019: Maxime Rageot, Angela Motsch, Birgit Schorer, David Bardel, Alexandra Winkler, Federica Sacchetti, Bruno Chaume, Philippe Della Casa, Stephen Buckley, Sara Cafisso, Janine Fries-Knoblach, Dirk Krausse, Thomas Hoppe, Philipp Stockhammer, Cynthianne Spiteri: New insights into Early Celtic consumption practices: Organic residue analyses of local and imported pottery from Vix-Mont Lassois. PLOS ONE, June 19, 2019.
von der Osten-Woldenburg et al 2006: Harald von der Osten-Woldenburg, Bruno Chaume, and Walter Reinhard: New archaeological discoveries through magnetic gradiometry: The early Celtic settlement on Mont Lassois, France. The Leading Edge, January 2006.