de tropiska och subtropiska områdena i södra Kina har arkeologer länge förundrats över en märklig brist: de stenverktyg som annars kännetecknar mänsklig närvaro under paleolitikum förekommer här endast sporadiskt. Vid platser som Longgupo, Zhiren, Fuyan och Bose finns människoben, eldstäder och spår av bosättning, men spår av stensmide är obefintlig eller rent av frånvarande. Den logiskt positiva slutsatsen är enkel men långtgående – människorna i dessa regioner använde material som inte bevaras i marken: främst bambu.
Bambu växte rikligt i floddalarna i Yunnan, Guangxi och Sichuan. Den är lätt att klyva, urholka och härda i eld. Av bambu kunde man tillverka knivar, spjut, nålar, kärl och till och med enkla byggnadsställningar. I det fuktiga klimatet bryts bambu snabbt ned, och lämnar därför sällan några spår efter sig. Därför framträder dessa tidiga kulturer i arkeologin som nästan tomma – men frånvaron är i sig ett bevis. En tyst kultur byggd på ett material som var allestädes närvarande och helt förgängligt.
Flera forskare har noterat att denna så kallade bambuhypotes inte bara gäller södra Kina utan också delar av Sydostasien. Redan i början av 2000-talet föreslog de kinesiska arkeologerna Huang Weiwen och Zhang Senshui att ett flertal verktygsplatser i Yunnan och Guangxi endast kan förstås som spår efter ett organiskt hantverkssystem. Trä, ben och bambu måste ha utgjort det centrala materialet. De få stenar som använts tycks mest ha tjänat som knackstenar eller eldstensbärare.
Enligt den genetiska forskningen levde här inte bara tidiga Homo sapiens, utan också denisovaner – en asiatisk gren av släktet Homo, som också var anpassad till höga höjder och tunn luft. Lämningarna av deras hemvist i Baishiya-grottan på det tibetanska höglandet visar att de kunde överleva i klimat som annars krävde avancerad teknik. Men de levde också i de södra floddalarna där de mötte invandrarna från Afrika för 40 000 år sedan. Då hade de troligen redan en utvecklad bambuteknologi: spjut, båtar, redskap och hyddor. Genom kontakt mellan dessa invandrargrupper kan hela den sydkinesiska bambukulturen ha fått en ny spridning och en alltmer symbolisk laddning.
Bambun blev då inte bara ett råmaterial, utan ett uttryck för en livsform. Den växte snabbt, reste sig mot himlen, vajade för vinden och återvände till jorden. Den kunde förvandlas till flöjt, spjut, byggnadsstomme eller kärl – en hel kultur av ihåliga former och ljud, kanske med en djupare metaforisk innebörd. När sten saknades blev bambun den naturliga förlängningen av människans hand.
Denisovanernas möjliga inflytande syns inte i föremål utan i traditionens struktur: en teknik som inte lämnar spår, en kunskap som förmedlas muntligt, en kultur där själva naturen bär hantverket. Det är en motsats till de nordliga stenindustrierna, men funktionellt likvärdigt. Denisovanernas anpassning till höjd och fukt, deras läsning av vattnets reflektioner och himlens rytm, kunde mycket väl ha sammansmälts med den sydkinesiska floddalens rytmer. Ur detta kan ha vuxit den första helt organiska teknologin – en kultur som byggde på växande materia i stället för död sten.
Att denna kultur varit verklig styrks indirekt av vad som inte finns: ingen rik stenteknik, inga metalliska föregångare, ingen övergång till brons i dessa områden förrän mycket senare. I tusentals år var den organiska tekniken tillräcklig. Det är möjligt att just därför gick dess traditioner förlorade när de nordliga sten- och metallkulturerna började dominera. Den försvann i samma ögonblick som dess material upplöstes i marken.
Men i den sydkinesiska mytologin lever något kvar. Bambu förknippas där med renhet, styrka och odödlighet. Den står för den kloka människans balans mellan himmel och jord. Kanske är detta den sista återklangen av en tid då bambun var både verktyg, byggnad, musik och minne – en kulturform lika hållbar i sin idé som den var förgänglig i sitt stoff.
Läs även artikeln om denisovernas kultur i Sydamerika
Till Historiemenyn.